Det finns olika typer av arbetsmöten i min vardag. Det finns dem som är korta och okomplicerade och så finns det dem som är längre och mer komplicerade. Jag har någorlunda koll på hur mötena kommer utspela sig, vad min roll är och såvidare. På så sätt kan jag avgöra hur nära jag behöver placera assistenten. Ibland kan assistenten sitta utanför lokalen med telefonen och larmet som jag använder för att kunna kommunicera och nå assistenten. Ibland kan assistenten sitta med i rummet och ibland behöver assistenten sitta bredvid mig. Om jag ska visa saker eller rösta med handuppräckning behöver jag ha assistenten nära mig. Behöver jag inte ha assistenten i min närhet brukar det underlätta både för mig, assistenten och de andra närvarande att assistenten sitter lite längre bort. Många verkar ha svårt att förhålla sig till assistenterna, ibörjan iallafall. De vill gärna samtala mycket, fråga frågor och det gör att jag hamnar i skymundan vilket ingen annan utan personlig assistent gör. Dessutom så tycker jag att det ibland begränsar min förmåga att ha en obruten kommunikation med assistenten. Den får svårare att ha fokus på mig och mina signaler om det är fler som vill ha assistentens uppmärksamhet.
Genom att ha större fysiskt avstånd till assistenten har jag märkt att människor inte har samma behov av att samtala eller interagera med dem. Sen är det såklart hela tiden en avvägning av mitt behov av assistenten. Är jag osäker har jag alltid assistenten nära tills jag har koll på situationen. Först då kan jag be assistenten att ta lite avstånd. Det sker hela tiden i samtal med assistenten så att vi två är överens och vet var vi har varandra.
Britt tycker det är viktigt att känna att hon får kontakt med de assistenter som ska jobba hos henne. Att de kan möta och hålla ögonkontakt. Hon vill ha gemensamma intressen så att de tycker om att göra liknande saker. Britt tycker om att kunna prata med varandra om vardagliga saker, hon känner då att de är på samma nivå och hon har då lättare att tala om vad och hur hon vill ha saker. Hon tycker också det är lättare att få assistans av en person som hon känner en koppling till. Britt tycker att det är genom samtalen som hon får och ger respekt gentemot assistenten. Kan hon inte småprata med dem kan hon inte heller be dem om mer intima saker.
Eftersom Magnus själv betonar för sina assistenter att de ska vara ärliga tycker han att det ska gälla honom också. Om det är något han behöver ta upp med assistenten, till exempel om de gjort något fel eller missat något, tar han alltid upp det med assistenten först. De sätter sig då tillsammans och pratar igenom det som inte fungerat så bra. Magnus brukar göra det då assistenten jobbar och de pratar alltid ensamma eftersom det kan upplevas som kritik och därför vara känsligt om någon annan skulle höra. Han berättar vidare att ”om det inte blir bättre och om det är något som dom slarvar med då ber jag assistansföretaget gå in och ta det med assistenten igen. Jag tar det i första hand, det tycker jag är mest ärligt”. Magnus kan också ta hjälp av sin arbetsledare i detta om han vill.
Christina har perioder då hon hamnar i en svacka och har det väldigt jobbigt. Är man ny som assistent hos Christina så kan man tro att man som assistent har gjort något fel. Att man har begått något misstag, sagt något fel eller gjort någonting fel. Då brukar Christina påpeka de dagarna hon inte mår dåligt att så här kan det bli under perioder och då vill Christina att de ska veta att det har ingenting med assistenterna att göra. Det brukar handla om ungefär 3-4 dagar i månaden som hon behöver att assistenterna är mindre sociala och hålla sig mer i bakgrunden men ändå utföra sina jobb precis som vanligt.
