Om Vicki

Vicki har en muskelsjukdom och hon har haft assistans sedan lagen tillkom 1994. För närvarande har hon fem på assistenter på schema och ungefär fem vikarier; 17 vakna timmar per dygn och 7 timmar jour. Hon är egen arbetsgivare.

Kommunikation via mail

kommunikation via mail

kommunikation via mail

Vicki kommunicerar mycket via mejl med sina assistenter. ”Om jag behöver ändra på något skickar jag ut ett mail till alla och berättar vad som gäller ’från och med nu’. Det är bra att ha fått det skriftligt och de kan läsa igenom det och ta informationen till sig”.

Hon tycker det är bra att alla fått samma information samtidigt. ”De som eventuellt inte förstod kan höra av sig och vi kan sätta oss ner och prata om det. Jag tycker det är ett väldigt bra sätt att kommunicera på.”

Om hon inte är nöjd med en assistents agerande skickar hon i ett tidigt skede ut ett meddelande via mejlen till alla assistenter. ”Är det någonting jag ser håller på att ’barka iväg’ med en assistent och jag känner att, det här skulle kunna hända med flera assistenter kan jag börja med att skicka ut ett allmänt mail och säga att ’jag vill att ni ska tänka på det här’. Då får alla det mailet.

Om sedan assistenten ifråga ändå inte ändrar sig så tar hon ett samtal just med henne eller honom, bokar en tid och säger att de behöver prata. ”Då tar jag upp det det handlar om och säger ’ni fick det här mailet där jag tog upp det här med er och jag ser att du inte tar till dig det jag har skrivit. Jag vill veta varför’. Då har de fått en chans att inte bli utpekade. En del gånger har det gått väldigt bra.”

Vicki vill på det sättet ge personen en chans att rädda ansiktet. ”Får man ett mail som gäller alla så kanske de kommer på att, ’oj då det här måste jag tänka på’. Och så kan man göra något åt det innan det blir en konflikt.

Lita på magkänslan

magkänsla vid anställningsintervjuVicki menar att man måste lita på sin magkänsla när man anställer en ny assistent. Även om en person har alla tänkbara kvalifikationer så kan det vara helt fel.

Vicki säger att om det känns fel i magen så ska jag inte anställa den personen, oavsett hur duktig personen är. Hon berättar: ”I fjol så skulle jag anställa en ny assistent, och jag har ett litet frågeformulär som jag alltid går efter, med frågor bland annat om om hur man till exempel reagerar i olika situationer, hur man tänker och hur man ser på sitt jobb. Den ena tjejen svarade ”rätt” på alla frågor, hon var egentligen klockren, och hela mitt inre skrek nej! Och det slutade med att jag inte anställde henne, och det var det bästa beslut jag har tagit.

Vicki säger att hon tidigare har gjort misstaget att inte lita på magkänslan. ”Det har ju hänt att man anställt en sådan person som har alla rätt, som verkar bra, men det blir ändå inte bra i slutändan. Då kan det vara bättre att ta den där personen som verkar mindre bra men som det känns väldigt rätt med”.

Berättar inte allt

Teckning på någon som viskar i någon annans öra.

För att behålla sin integritet säger Vicki att hon ”inte berättar mer än det jag vill att de ska veta”.

För Vicki är det viktigt att assistenterna respekterar tystnadsplikten även mellan varandra. ”Det jag berättar för den ene vill jag kanske inte att den andre ska veta. En assistent är kanske den enda som vet något och då vill jag att det ska vara så.”

Assistenterna får heller aldrig läsa hennes post eller använda hennes dator. ”Och de lämnar mig när jag vill vara i fred eller pratar i telefon”.

Har redan en mamma

Tecknad äldre kvinna som rättar och pekar i "rätt" riktning.

Vicki säger att hon inte tolererar någon som skulle komma och försöka ”ta hand om henne”. Hon har också i hög grad i förhand lärt sig se vilka det är och de gallrar hon bort redan i rekryteringsprocessen.

Vicki känner själv att hon bestämmer över sitt eget liv och hon accepterar inte assistenter som försöker ta hand om henne. ”Det fungerar ju inte alls, det är jag som bestämmer vad som ska göras och vad jag behöver hjälp med”, säger hon.

Oftast kan hon identifiera sådana personer redan på anställningsintervjun. ”Så de får inte jobbet alls”, säger hon. ”Jag tycker många människor gör bort sig och säger det ganska tydligt, att de pratar i termer att de ska ’ta hand om mig’. Man hör på deras sätt att prata”.

Det har ändå hänt att vissa sådana assistenter slunkit igenom nätet. I så fall kallar Vicki personen ifråga till ett samtal där hon är tydlig med hur hon vill ha det: ”vi hade missförstått varandra, jag märker att du vill ta hand om mig, att du vill styra men det funkar inte hemma hos mig. Du jobbar här för jag behöver assistans rent fysiskt. Mer är så inte. Och vill du jobba på det här viset så måste vi gå skilda vägar. Jag har en mamma och det räcker gott och väl”.

Balans mellan att styra och att låta assistenterna jobba på egen hand

Händer lägger ut stenar med ett vitt sträck. Flera stenar på rad skapar en vit linje.

Vicki säger att hon oftast är bredvid sina assistenter och talar om vad de ska göra. Men inte alltid. Det handlar om att hitta balansen mellan att styra och att låta assistenterna jobba på egen hand.

Om Vicki till exempel ska laga mat så talar hon om hur de ska göra. Men ibland handlar det också om att lita på att assistenterna själva ska kunna ta hand om ett göromål. ”Ska jag koka makaroner så förväntar jag mig att alla kan det och då står jag inte och hänger över dem. Vill jag däremot ha en köttfärssås kryddad står jag bredvid och hjälper till med det.”

Det handlar i hög grad om vad det är för sysslor det rör sig om. ”Man växer med ansvar”, säger hon, ”så ska jag dammsuga så ber jag de göra det och då springer jag inte efter och kollar. Man måste kunna lita på människor, det är nästan A och O om man har assistans. Sen får man väl gå in och rätta till efteråt om det inte blev som man tänkt”.

Se sig själv

mirror

Kvalitet i assistansen enligt Vicki är att ha bra assistenter som trivs med att göra ett bra jobb. För att få det måste man fråga sig själv vad man vill.

För att få kvalitet i assistansen gäller det, enligt Vicki, att ha rätt personal, ”bra assistenter som trivs med att göra ett bra jobb och förstår vad allt innebär”. På frågan hur man lyckas med det svarar hon: ”Att försöka titta på sig själv och fråga sig vad för människor som passar hemma hos mig? Att man verkligen rannsakar sig själv: ‘vad behöver jag för att må bra? Vad för egenskaper och kompetenser behöver mina assistenter? Hur bör de vara för att jag ska vara bekväm i att ha assistans?’ Sedan försöka hitta de människorna”.

Men så lägger hon till att man också måste lita på sin magkänsla och att det är något hon lärt sig av erfarenhet: ”känns det fel i min mage så ska jag inte anställa den personen, det spelar ingen roll hur duktig personen är, det kommer aldrig att bli bra”.

Lånar armar och ben

Laga mat tillsammans

Vicki säger att hon har lite svårt för uttrycket att assistenternas är hennes armar och ben. Men när hon vill tala om hur hon vill att hennes assistenter ska vara så säger hon att hon behöver låna deras armar och ben.

Hon tycker inte att det är så lätt att i korta ordalag säga vad personlig assistans egentligen handlar om, eller vad assistenterna är för henne. ”Jag behöver hjälp av dem med det jag inte kan göra. Men jag vill att mina assistenter ska tänka till med hjärnan själva också”, säger hon.