Balans
För Anna är det viktigt med en löpande arbetsledning för sin assistans men gränsen är ändå litet flytande när det gäller hur mycket arbete hon är beredd att lägga ner och hur länge. Hur mycket som behövs kan bero på flera saker, så som exempelvis hur väl en assistent kommit in i arbetet (vilket i sin tur är väldigt individuellt) och vilka arbetsuppgifter det handlar om. Annas dagsform eller tidspress en dag gör att utrymmet för att hela tiden instruera/berätta saker ser olika ut.
Natt
Robert har bara assistans dagtid och en nattpatrull kommer och hjälper honom i säng.
Robert har 7,5 timmes assistans på vardagar och 8 timmar på lördagar och söndagar. Tiden är förlagd till dagtid så assistenterna jobbar till halv fyra på dagarna. Därefter är han ensam. Han har trygghetslarm och en nattpatrull kommer ”och kastar mig i säng”, som han säger.
Robert själv trivs med att ha det så och tycker det är skönt att klara sig själv på kvällarna. Det blir mycket facebookande och bland ringer han en kompis.
När det gäller maten förbereder assistenten ett kvällsmål som han sedan värmer i micron. ”Allt ska vara upplagt i tallrik, skuret i bitar samt placerat i kylskåpet så att jag kan komma åt det”, säger han.
Samtidigt säger han att det var bättre förut, ”nu har lagt ut nattpatrullen på entreprenad, vilket leder till att jag får vänta mycket längre innan jag får den hjälp jag behöver”.
Han lägger också till att ifall funktionsnedsättningen skulle försämras kanske hans behov av kvälls- och nattassistans förändras.
Mail som kommunikation
Ninnie beskriver sin kommunikation med sina assistenter som ”väldigt öppen och väldigt tydlig, åt båda hållen”. Hon kommunicerar både i tal och skrift med sina assistenter, beroende på vad man är bekvämast med. När Ninnie har en ny assistent då har hon efter ett eller två arbetspass sammanställt vad hon tycker assistenten gör och vad hon tycker assistenten behöver jobba mera på. Hon skriver också alltid konkreta exempel från de passen som har varit. Ninnie tycker att mail är ett bra komplement till att ta ett samtal öga mot öga då det inte alltid finns tid och tillfälle till det. Ninnie talar alltid om för assistenten innan hon mailar så att denne är beredd på att få ett mail som handlar om arbetet.
Samtal
När det är något som Ninnie vill ta upp med sina assistenter gör hon det så fort som möjligt. Helst inte då assistenterna arbetar utan hon brukar ta det över telefon eller då assistenten är ledig. Detta för att Ninnie tycker det är svårt att ha ett samtal om någonting och att assistenten sedan ska fortsätta jobba och assisterna Ninnie på exempelvis toaletten.
Då en assistent är ny har Ninnie täta uppföljningssamtal just för att ta tag i saker och ting på en gång.
Kroppsspråk
Det är viktigt för Ninnie med kroppsspråket. Om hon har en diskussion med barnen, så är det viktigt hur assistenten förhåller sig för att inte ta sida, för henne eller barnen. Det kan vara att man säger ”mm” eller nickar eller skakar på huvudet, eller någonting, utan Ninnie vill att de är väldigt neutrala bara. Det kan vara en diskussion eller barnen kan ha slagit sig. Om de ramlar, speciellt när de var mindre, så lyfter alltid assistenten upp barnet till Ninnie, och då vill hon inte att de säger någonting, inget ojojoj eller så. Utan det ska vara Ninnies röst som är först.
Om det skulle ske att assistenten kommenterar när barnen slår sig genom att exempelvis säga ”men oj slog du dig” markerar Ninnie det genom att ta över samtalet och själv prata med sina barn. Hon tar sedan upp det så fort som möjligt med assistenten, men aldrig inför barnen. Helst tar hon upp det när assistenten inte jobbar.
hitta lösningar
Robert ser sina assistenter lite som kompisar och han tycker personkemin är viktig när han rekryterar nya assistenter. Han ser gärna att de är sociala, lättpratade och fria i sitt sätt att tänka.
Robert säger att han vill ha assistenter att bolla idéer med och att de kan ”tänka utanför boxen”. Då tycker han att han få mer frihet i sina aktiviteter och kan utnyttja assistansen bättre. ”Mina assistenter får gärna vara öppensinnade och öppna för nya idéer så att vi inte bara sitter hemma”.
nedskrivna instruktioner
Ninnie har nedskriva instruktioner för hur assistenterna ska agera med barnen. Dessa har förändrats genom åren och i takt med barnens utveckling. Ninnie är öppen för dialoger och pratar mycket med sina assistenter. Även hennes mer erfarna assistenter sätts på prov när det händer något som inte brukar hända. Ninnie ger ett exempel: ”Säg att någon av barnen springer ut i gatan, då måste de såklart springa efter. På andra gator där det inte finns trafik då ska de inte springa efter. Vi kan prata om olika situationer och så där men jag respekterar verkligen att det är svårt alltså nästan alla har ju egna barn. Att inte knyta an till barn som man träffar så ofta, så därför får man ju prata om det.”
Detta är exempel på vad Ninnie har nedskrivit för hur hon vill att assistenternas kontakt med hennes dotter ska vara:
Det är bra att säga ett enkelt Hej och Hejdå (inte mer än så) om Alma ser att du kommer/går.
-Alma ska inte känna sig ignorerad.
Om Alma tar initiativ till samtal med dig så är det helt ok att svara. Jag vill dock inte att du påbörjar samtal med henne i onödan, typ ”Hur har du haft det på dagis?”.
Vid morgon- och kvällsrutiner så pratar jag med Alma. Du är en fysisk hjälp men jag säger vad som ska göras. Ibland kan det krävas att du hjälper till att lirka med henne.
-Jag vill att rutinen blir samma oavsett vem som jobbar. Ofta är det också en mysig stund för oss.
Undvik onödig fysisk kontakt med Alma. Jag vill inte att du tar på henne eller ”gullar” i förbifarten.
– Det är många människor runt henne och jag vill inte att hon ska få beröring av alla, mer än nödvändigt
Barns olika synsätt
Ninnies två barn är helt olika i sina förhållningssätt till assistenterna. Ninnies äldsta son bryr sig inte om assistenterna över huvud taget. Han har full koll på deras roll, vad de gör där och inte gör men också att dom bara finns där. Ninnies dotter är däremot kontaktsökande och smyger gärna in i assistentrummet.
När dottern söker denna kontakt gör sig assistenterna tråkiga. Ninnie berättar: ”Jag har sagt att om man sitter med telefonen då kanske hon försöker titta vad de gör, då lägger de bort den. De behöver liksom inte uppmuntra, det händer inget kul där inne.”
Om dottern väljer att vara kvar i alla fall, följer assistenterna med henne till Ninnie. De uppmuntrar då henne att gå till mamma istället.
Hemma hos föräldrarna har Louise ingen assistent med sig. Hon tycker inte det känns bekvämt utan vill hellre ha någon i familjen som jobbar. Hon vill vara bara dotter och syster i föräldrahemmet och inte behöva fundera på att arbetsleda eller se till att assistenterna har det bra. Där släpper hon allt sånt och bara är.
Barn i lekpark
Med första barnet var Ninnie orolig att omgivningen skulle tro att det var assistenternas barn. I det gjorde assistenterna ett väldigt bra jobb i att verkligen markera att det inte var deras barn. Ninnie ger ett exempel: ”När jag var i en lekpark och barnen höll på och busade eller nåt sånt där och om någon förälder tittade snett, då skulle ju inte assistenten bry sig, alltså de bara är.” Det var också alltid Ninnies ord som gjorde att det hände saker exempelvis om filten skulle läggas på eller tas bort i vagnen.
Med andra barnet var Ninnie mycket tryggare i sin roll som mamma i förhållande till assistansen och allt har gått mycket enklare. De flesta assistenter har jobbat när båda barnen varit små och Ninnie och hennes man har hittat ett samspel i sitt föräldraskap.