Jag hörde här om dagen att i Japan finns en lag som begränsar personlig assistans där man måste anställa någon av samma kön som ska jobba som sin assistent. I Bulgarien där personlig assistans har varit en arbetslöshetsåtgärd där familjen har fått betalt för de timmar familjemedlemmen har behövt assistans – är Independent Living rörelsen i Bulgarien emot att någon från familjen ska kunna utföra assistansen.
I Sverige har vi sett hur debatten om familjemedlemmar som assistenter kommer tillbaka. Nyligt är argumentet att i Norge får inte familjemedlemmar jobba som assistent så då ska det inte varit lagligt i Sverige heller.
I debatten hörs synpunkter om människor med intellektuella funktionsnedsättningar. Många familjer anser att eftersom de känner sina familjemedlemmar bäst kan de se till att personen får den bästa assistansen. Andra uttrycker rädsla för isolering och risk för begränsat självbestämmande när assistansen finns inom familjen. Det är ofta bara familjemedlemmar som kan ställa upp på kort varsel vid annan assistents frånvaro och/eller annan inställning när det gäller små barn?
Enligt Independent Living tror vi på individens rätt till självbestämmande, vi anser att det är just individen som ska kunna bestämma vem det är som ska jobba för de timmar man har rätt till assistans. När jag personligen är aktiv inom peer support brukar jag ändå avråda från att ha familjemedlemmar som assistenter. Det kan bli svårt med rollerna och beroenden. Jag vill göra något som jag vill när jag vill, mina assistenter ska respektera det och jobba som jag vill. Familjemedlemmar riskerar att blanda rollerna och be personen att vänta och genomföra det som behövs när de andra/anhöriga vill. Det finns fördelar och nackdelar med båda. Jag har vänner som anställer inom familjen och är mycket nöjda. Och precis så ska det vara, man ska kunna bestämma själv vem det är som utför sin assistans. Då är det Independent Living.