Introduktion

Pusselbitar på plats

När jag har introduktion har jag alltid en erfaren assistent tillsammans med den som går introduktionen. Jag har en slags mall som jag följer för att se till att alla nödvändiga moment kommer med. Då vet jag att personen kan eller har sett de moment jag vill att de ska känna till när de börjar jobbet. Jag har en nedskriven arbetsbeskrivning som förklarar praktiska saker i hemmet, på jobbet och hur jag vill att assistansen ska fungera.

De får prova vissa hjälpmedel och andra moment på varandra. Jag börjar med en eftermiddag/kväll och sen morgon/dag. Då får de uppleva ett dygns händelser utan att behöva ta in allt på en gång. Jag hinner även vila mellan passen. Sen pratar vi om passen som varit och efter de två passen pratar vi om förlängning och hur vi vill att den ser ut. Efter ytterligare några pass pratar vi igen om hur det känns, hur vi tycker att det fungerar. Jag frågar alltid om de tycker att intervjun stämmer överens med jobbet de nu provat på. Om vad de tycker är mest utmanande och överraskande. Försöker stämma av och kolla om de behöver mer stöd i någon uppgift och poängterar att de alltid kan maila om de kommer på något mellan våra samtal.

Jag påminner och pratar också mycket om min känsla/upplevelse av situationen för att personen ska få en förståelse för hur jag tänker och känner i de olika situationerna. Det tror  jag gör att vi snabbare kan hitta varandra och lättare hitta ett sätt att samarbeta på. Det kan tex vara att jag alltid vill vara över permobilen eller toalettstolen när jag är i liften. Så kort tid som möjligt där i mellan då det känns tryggare att falla ner i permobilen ifall något skulle hända med liften eller selen. Jag brukar också säga att jag klär på mig på detta sätt för det gör att det känns minst som att bli påklädd utan känns mer som det gjorde när jag själv kunde klä på mig. Sånna småsaker men som är väldigt viktiga för mig och min känsla av trygghet och bekvämlighet i situationen.

Relationer, sambo

Jag tycker det är svårt att ha en sambo och assistans. Även om jag inte vill så märker jag att assistansen påverkar mig på så många sätt. Jag har dagar när jag är irriterad på allt och alla och då blir även tyvärr måste jag säga assistenterna också ett irritationsmoment. När sambon väl kommer hem så finns varken energi eller tålamod kvar hos mig. När jag har introduktioner så tar det ofta så mycket energi att jag inte orkar vårda mina närmaste relationer. Så mycket tankeverksamhet, tålamod, pedagogik och åter tålamod går åt att introducera assistenten i mina rutiner, mitt sätt att tänka och uttrycka mig samt lita på en främmande människa.

Jag har den senaste tiden påmint min omgivning om att jag orkar inte delta på samma sätt som vanligt för att jag håller på med inskolning av en ny assistent. Jag ber sambon om mer avlastning för att inte behöva förbruka onödigt med energi. Jag har även funderat på att ha delade pass så att den nya assistenten inte jobbar hela dygn som de gör normalt utan kanske halva, allt för att ge mig mer möjlighet till återhämtning.

Samtidigt är det en sån frihet när jag lärt känna de nya assistenterna och de. De ger mig en enorm trygghetskänsla i att jag kan vara självständig och fri att göra val helt baserade på vad jag vill och föredrar i samborelationen. Jag behöver inte känna mig som en börda eller belastning. Jag behöver inte vänta tills sambon kommer hem för att kunna göra saker. Jag kan åka och handla när jag vill och vad jag vill. Jag tar mig till jobbet på morgnarna och går och lägger mig när jag vill.

Jag och sambon har även pratat mycket kring assistansen och hur den fungerar för oss. Mina behov och önskemål står alltid i centrum men jag vill gärna veta hur sambon upplever  assistansen. Vi är medvetna om att jag verbalt måste kommunicera mycket med assistenterna och det gör att vissa moment som att tex laga mat tillsammans tar längre tid eller att samtalen blir avbrutna lite titt som tätt. Men det är fullt hanterbart och vi ser till att ha en hel del stunder då det bara är han och jag.