Kvinna på äng med händerna uppsträckta i luften
Dennis behöver assistans dygnet runt och när han beskriver hur han vill ha det med sin assistans poängterar han själva idén med personlig assistans, att han ska kunna leva det liv han skulle ha gjort om han inte hade haft en funktionsnedsättning. Han förväntar sig därför ett hans assistenter ska se på assistansyrket just som ett arbete, med allt vad det innebär.
Han säger ”det kan låta hårt” men han hänvisar till sin egen rätt och att assistenterna som jobbar hos honom har betalt just för att de ska hjälpa honom att leva det liv han själv vill ha.
Dennis åskådliggör det med ett exempel. Han har en kanin och skulle kaninen bli sjuk klockan tre på morgonen måste de åka till veterinären med honom. ”Så är det bara, och en assistent måste ställa upp på det. En assistent sa ’jag är här för att hjälpa dig men inte dina djur.’ Jag svarade: ’Men du är ju här för att hjälpa mig och nu hjälper du mig med att hjälpa mina djur’. Hade jag inte en funktionsnedsättning hade jag själv åkt till veterinären mitt i natten för att rädda livet på kaninen.”
Ett annat exempel är då han till exempel ska göra något utan att behöva assistenterna precis bredvid sig. Då är det upp till dem att själva att förströ sig. Själv informerar han i förväg och säger: ”ta med dig vad du vill: bok, padda, korsord, papper och penna eller vad du vill, jag tänker inte sysselsätta dig. Jag är klar om två timmar och slår en signal på mobilen.”
Dennis fortsätter med ytterligare ett exempel:
”Det värsta jag varit med om i hela mitt liv var när jag skulle ragga upp en tjej. Assistenten satt då precis bredvid och hörde allt vad jag sa. Jag bredde på som fan för att verka intressant inför tjejen och sa att min rullstol hade kommit till följd av en motorcykelolycka. Ja ni vet hur det funkar. Precis när jag trodde att ljuv musik skulle uppstå mellan mig och tjejen så säger min assistent `Så här säger han till alla och det där med olyckan är inte sant.´
I det ögonblicket ville jag bara krypa ner i skorna och försvinna. Det är ett klockrent exempel på när assistenten ska finnas men inte synas.”
Veronica menar att man visserligen lär sig av sina misstag men att vissa saker ändå inte går att ta med sig från ena assistenten till den andra, att varje relation är unik, och att mycket handlar om att kunna anpassa sig till den nya relationen.
En stor utmaning med att ha assistans är att ha ett socialt ”sällskap” som man annars inte skulle ha valt. Anna blir ibland ganska trött av det. Även om det är personer hon valt som assistenter så skulle hon varit ensam mycket mer om hon inte haft sin assistans och att vara ensam kan hon tycka är ganska skönt. Att få vila hjärnan och ”vara ifred med sina tankar”.
Britt tycker det är viktigt att känna att hon får kontakt med de assistenter som ska jobba hos henne. Att de kan möta och hålla ögonkontakt. Hon vill ha gemensamma intressen så att de tycker om att göra liknande saker. Britt tycker om att kunna prata med varandra om vardagliga saker, hon känner då att de är på samma nivå och hon har då lättare att tala om vad och hur hon vill ha saker. Hon tycker också det är lättare att få assistans av en person som hon känner en koppling till. Britt tycker att det är genom samtalen som hon får och ger respekt gentemot assistenten. Kan hon inte småprata med dem kan hon inte heller be dem om mer intima saker.