Andreas säger att han har sett tre olika sätt att förhålla sig till sina assistenter, tre ”standardroller” som han kallar det. Antingen vill man vara kompis med sina assistenter, med risk för att man tappar alla sina andra vänner. Eller den andra ytterligheten, att ”behandla sina assistenter som om de vore tjänstefolk för hundra år sedan, att låta de sitta på sin plats i ett hörn utan att säga ett ljud”. Andreas själv försöker vara ”någonstans mittemellan”.
Han strävar inte efter att vara ”bästa kompis” med assistenterna utan vill ha lite distans. Han säger också att han är ”väl medveten” om att det är ett genomgångsyrke: ”folk börjar plugga eller hittar något bättre jobb”. Men när de arbetar med honom vill han att de pratar med varandra och har trevligt tillsammans. Han säger också att han och någon enskild assistent ”ibland kan höras på fritiden, för att jag tycker att det är en kul människa”.
Det finns dock speciella situationer då han väljer att inte vara ”vän”, till exempel när han umgås med släktingar och sina ”riktiga” vänner. ”Då kan jag bli lite distanserad mot assistenterna som jobbar”.
Redaktörens kommentar
Socialstyrelsen har i en skrivelse beskrivit personlig assistans som yrke (2007). Där framgår bland annat att personalomsättningen i genomsnitt är på cirka 40%. Ungefär lika många 38,5 procent uppgav att de hade för avsikt att stanna inom yrket.