Om Annika T

Annika har en anordnare för sin assistans. Är förlamad sedan 2003 i armar och ben men har funktion i axlar och vänsterarm. 24 timmar assistans plus lite dubbelassistans. Studerar på universitet. Bor med man och barn.

Ställa höga krav på servicen

Annika säger att personlig assistent är det ”ultimata serviceyrket” – att kraven är höga på den service som en assistent ska leverera. Hon jämför med skillnaden mellan McDonald’s och en fin restaurang – på en fin restaurang ska man inte behöva be om en servett, servitören ska förstå om man behöver en eller fråga. ”Mitt liv är inte ett McDonald’s” säger hon, ”det ska inte fungera med nöd och näppe, det ska fungera bra”.

Annika ropar om det är något hon behöver ha hjälp med, få något att dricka, eller få kanalen bytt på tv:n. När det är gjort stämmer de av, hennes assistenter frågar om allt är okej och om det är någonting annat hon för tillfället behöver.

”Jag ska aldrig behöva känna mig utelämnad”, säger och hon vill ha en så tydlig kommunikation som möjligt. ”Men det är något man måste lära sig, inget man bara säger till folk och sen gör de det. Det är jättesvårt, det tycker jag verkligen.”

Rum för assistenterna

I den villa som Annika och hennes man bor i finns ett eget rum för hennes assistenter. Hon säger att det inte gick i den lilla lägenhet de bodde i förut men att det fungerar bra i huset. ”Det gör jätteskillnad att det finns någonstans för dem att ta vägen, där de kan ha sina saker och så vi ’slipper’ varandra då och då, det är jättebra”, säger Annika.

Rummet är möblerat med en säng, en fåtölj och en garderob för assistenternas tillhörigheter. Där finns också en TV.

Redaktörens kommentar

Se även tipset assistentrum för att kunna hålla distansen.

Göra skillnad på sig själv och skadan i förhållandet

I sitt förhållande med sin man försöker Annika i mesta möjliga mån göra skillnad på vad som är hon som person och vad som är hennes skada. Se även tipset Skillnad mellan fysisk och mental integritet.

Annikas man har vissa tider då han arbetar som assistent för Annika och hon säger att han är hennes ”ständiga backup”. Han kan till exempel rycka in när någon av de andra assistenterna slutar eller någon blir sjuk. Men Annika tycker att det samtidigt medför en del problem, att det blir en ”jättejobbig och speciell situation att vara i ett förhållande där man är så fysiskt ojämställda”.

Ett sätt att värna förhållandet är att de försöker göra en tydlig distinktion mellan vad som är Annika som person och vad som är hennes skada. Ibland tar skadan överhanden och då får ”vi fixa det”, resonerar hon, och sedan så snabbt som möjligt gå tillbaka till att vara ”sig själva” igen.

Hon säger att det är ett förhållningssätt som blev naturligt från början, då hon var nyskadad och han var oerhört mycket tillsammans med henne på sjukhuset.

Skillnad mellan fysisk och mental integritet

För Annika är det viktigt att göra en distinktion mellan fysisk och mental integritet. ”Vissa grejer är jag och vissa grejer är skadan”, säger hon.

När Annika skadade sig var hon tjugofyra år och när hon kom hem från sjukhuset tjugofem. Det var en svår tid för henne och hon säger att hon var jättearg, ”bara protesterade” och hon tyckte att det var oerhört svårt att ta emot assistans med allt vad det innebar. ”Jag hade sådana vansinniga skam- och skuldkänslor, hela tiden”, säger hon och ”skämdes ihjäl” för hur hon såg ut, för vad hon gjorde, för att hon inte kunde bättre, för att hon inte ens kunde hålla sig. ”Jag mådde jättedåligt av att ’utsätta’ assistenterna för det”.

Annika lärde sig efterhand att göra skillnad på vad som var hon, personen Annika, och det som är hennes skada. ”Min kropp tillhör Landstinget”, säger hon, ”den är en arbetsuppgift”.

Så när Annika slår vakt om sin integritet gör hon det på ett mentalt plan. ”Jag kan inte skyla mig fysiskt men jag kan göra det mentalt”, säger hon. Hon säger att hon kan prata med sina assistenter om vad som helst men att hon aldrig skulle bli kompis med dem på Facebook. För henne är det viktigt att hitta ”små arenor” där hon kan vara sig själv, inte handikappade Annika eller föräldra-Annika. ”Som om jag hade varit vem som helst”.

Avdramatisera i mötet med andra

När Annika möter främmande människor försöker hon avdramatisera att hon har personlig assistans. Visa att det ”inte är hela världen” eller något som inte behöver göras någon stor affär av.

I grund och botten är hennes tanke att funktionsnedsättningen inte ska ta för stor plats av hennes personliga identitet, se även tipset: Inte låta skadan bli identitet. Den tanken sätts ofta på sin spets vid mötet med främmande människor. Hennes erfarenhet är att folk i allmänhet är ovana vid att möta personer som har assistans, att de inte förstår innebörden av det och till exempel söker kontakten med assistenterna och inte med henne.

Hennes assistenter får lära sig att demonstrativt undvika det sociala mötet när Annika träffar främmande personer (se tipset Assistans i sociala situationer). Samtidigt som Annika själv visar att det är henne de möter.

Hon säger att hon är väl medveten om att det snuddar vid klyschan ”tänk positivt”, men att det skulle vara ”förödande för självkänslan att ta illa vid sig”. I grund och botten är hon är övertygad om att en person som på avstånd får iaktta henne och hennes assistenter i fem minuter skulle förstå att det inte är något konstigt.

När Annika till exempel är bjuden på middag eller bröllop brukar hon påminna om att hon kommer att ha en assistent med sig, för bordsplaceringens skull. Men med hjälp av det här förhållningssättet uppelever hon inga andra problem. ”Folk som inte känner mig kanske kan höja på ögonbrynen men sedan är det ’jaha så där gör du’, och sedan är det bra med det”.

Assistenter under introduktion arbetar inte med mitt barn

Annika har ett barn, Erik, som är ett och ett halvt år. När hon introducerar nya assistenter (se tipset Tre dagars introduktion) väljer hon att inte ta in Erik i introduktionen utan låter assistenterna helt fokusera på Annika själv.

Annika låter visserligen den nya assistenten träffa Erik men väntar med att låta assistenten arbeta med praktiska saker som rör honom, klä på och av, byta blöjor etc. Annikas man, pappan, tar hand om Erik när assistenten är ny. Annika anser att det är tillräckligt mycket för en ny assistent att lära sig plus att hon vill bespara Erik en ny, kanske osäker, person. Annika väljer att vänta med det till den nya assistenten är färdigintroducerad så Annika är säker på att hon eller han kommer att fortsätta att jobba.

För mer tips angående introduktion; ett introduktionspass i taget, en utmaning med introduktion av de olika assistenterna, tre dagars introduktion, introducerar ny assistent med introduktionsmall, handledning från läkare och sjukgymnaster, anställning av nya assistenter kräver noggrannhet och omsorg, hur Yasmin rekryterar nya assistenter, utförlig beskrivning av varje handgrepp i köket.

Inte låta skadan bli identitet

För Annika handlar det väldigt mycket om hur hon ser på sig själv. Skadan, menar hon, får inte ta för stor plats av hennes identitet.  ”Det är en del av min kropp som inte funkar, ja absolut, men det är ju å andra sidan väldigt mycket i mitt liv som är precis som för vem som helst”, säger hon.

Det kan låta enkelt men Annika säger att det förhållningssättet är både det svåraste och det viktigaste för henne.

Annika säger att hundra procent oberoende, som hon var innan hon skadade sig, kommer hon aldrig bli och att det ibland kan kännas omänskligt att ha assistans, att ha en annan människa att ta hänsyn till på det sättet. Därtill menar hon att den politiska utvecklingen, det ”alltmer hårdnande klimatet”, försämrat den personliga assistansen. Att det med ökade kontroller gjort livet med assistans än mer ofritt i jämförelse med personer som inte har assistans, ”det är inte något att hyckla om”, säger hon. Men hon menar att hon ändå fortfarande kan vara ”självbestämmande på det personliga planet”.

Annika tror de flesta som skulle komma in i hennes liv en dag ”skulle bli förvånade över hur ordinärt det är och inte alls så annorlunda någon annans, bara lite extra meck”.

Vad behöver jag hjälp med?

För Annika gäller det att se skillnaden på vad hon faktiskt behöver assistans till och vad hon inte behöver assistans till. ”Jag måste till exempel ha en personlig assistent till att köra rullstolen men inte till att säga ’ursäkta’ om det är någon som står i vägen, eller till att prata med expediten när jag ska betala.”

Hon försöker göra det tydligt även för assistenterna. Hon menar att de först och främst ska vara ett verktyg för henne, att det ingår i deras yrkesroll att hjälpa henne med det hon behöver ha hjälp med men inte till något annat. ”Ska man vara jäkligt krass så kan man ju säga att ingen kommer in till stan utan ett busskort eller en bil, men jag kommer inte in till stan utan busskort eller bil och min assistent. Det är inte mer än så. Och det innebär inte att jag ser ner på dem som människor eller något, utan det är deras arbete”.

Låter assistansbolaget ta hand om administrationen

Ett assistansbolag är Annikas formella arbetsgivare och de tar hand om kollektivavtal, försäkringar och ordnar med löneutbetalningar. Själv ansvarar hon för allt som har med hennes personliga assistans att göra. Hon rekryterar, schemalägger, lönesätter, har introduktioner och medarbetarsamtal, ”allt som rör mig”, som hon säger.

Annika säger att hon trivs väldigt bra med den arbetsfördelningen eftersom hon vill ha så lite som möjligt med administration att göra. ”Det funkar jättebra för mig att kunna lägga sådana grejer på en arbetsgivare och veta att de följer de lagar och regler och förordningar som gäller”, säger hon. Samtidigt så tycker hon att hon har makten över sitt eget liv och det som gäller henne som person. ”För mig funkar den uppdelningen jätte-jättebra”, säger hon.

Tre dagars introduktion

Annika introducerar nya assistenter på tre hela dagar. Den nya assistenten får då gå bredvid en av hennes gamla erfarna assistenter. Annika har ett litet barn men hon väntar med att ta in honom i introduktionen och låter den nya assistenten ha allt fokus på Annika själv. Så här tänker hon kring de tre dagarna:

Dag 1. Den nya är observatör, går bredvid och får ställa frågor.

Dag 2. Den nya får göra lite ”basic-moment” under ”väldigt mycket handledning”.

Dag 3. Den nya får jobba mer självständig och den rutinerade assistenten är där som backup.

Det är ”idealtanken”, men olika assistenter lär sig olika fort. Vissa säger hon är näst intill självgående redan andra dagen medan det kan bli extra dagar med andra.

Annika lägger till att hon och den nya assistenten under introduktionstiden har löpande samtal om hur det känns och hur hon eller han tänker om olika saker, något som hon fortsätter med efter introduktionen.

För mer tips angående introduktion; ett introduktionspass i taget, en utmaning med introduktion av de olika assistenterna, assistenter under introduktion arbetar inte med mitt barn, introducerar ny assistent med introduktionsmall, handledning från läkare och sjukgymnaster, anställning av nya assistenter kräver noggrannhet och omsorg, hur Yasmin rekryterar nya assistenter, utförlig beskrivning av varje handgrepp i köket.