Månadsarkiv: maj 2014

Erik säger att han vill ha en viss professionell distans till sina assistenter. Han tror inte att det är bra att bli för nära eller för personlig med assistenterna. Samtidigt menar han att ”vi är ju människor allihop så det är ju omöjligt att det alltid funkar felfritt” och att det måste finnas ett visst utrymme för en friare mänsklig relation.

Erik säger att det gäller att hitta en balans: att det å ena sidan finns en risk att komma varandra för nära så att rollerna assistansanvändare och assistent suddas ut. Assistenten ska inte ersätta en vän, resonerar han, ”i så fall blir som att man köper sina vänner”. Han säger även att risken finns att man ”lägger sig i varandras liv och de egna besluten försvinner utan att man märker det”. Men samtidigt måste man kunna skämta och vara öppen, det får inte vara stelt, med bara regler och strama strukturer.

För Erik är det viktigt att hitta luckor och andrum från assistansen. Assistansen är absolut nödvändig för att hans vardag ska fungera men/och är det jobbigt att jämt ha folk runt sig. Han vill få möjlighet att kunna släppa tanken på assistansen en stund genom att gå på stan, på bio, lyssna på musik eller träna.

Han säger att det inte alltid lätt att, när man har personlig assistans, skilja på arbete och det privata och att det gäller både assistansanvändaren och assistenten. Med jämna mellanrum uppstår en osäkerhet om han ska agera som ”brukare” eller som ”person”. Som ”brukare” tvingas han vara extra tydlig och markant i vad han säger, gör och menar.

Genom dessa avbrott kan han, som han säger, återhämta sig och samla energi så att han kan komma tillbaka mer samlad och orka fokusera igen på vardagsbestyren. Risken för kommunikationsmissar är mindre efter en paus och att det är lättare att hålla humöret om det blir missförstånd mellan honom och assistenten.

Redaktörens kommentar

För personer som har mycket assistans finns ett behov av att uppleva en mental paus från den. Den mentala pausen kan handla mer om vilket fokus vi har. Det vill säga som på bio då vi ”släpper” vår vanliga värld och får vila i någonting annat. Någonting som är allmänmänsklig för oss alla. Som assistansanvändare finns ett stort fokus på just assistansen. Att bryta det fokuset genom att lyssna på musik eller göra något kreativt kan skapa en bättre arbetsledare.

Lotta har behov av att få prata med sin man, vänner eller bekanta utan att känna att assistenterna lyssnar och värderar det hon säger. Som om de, så att säga, inte var där.

Lotta vill slippa känslan av att hon måste ”stå till svars” även inför assistenten – att varken känna sig tvingad att anpassa det hon säger för att en assistent är närvarande eller att efteråt vara tvungen att försvara eller förklara sig för assistenten.

Lottas assistenter känner till detta så de har en överenskommelse om att inte ställa frågor angående något de hört Lotta kommunicera med någon annan. Lotta säger att hon ”känner sig fri genom att inte prata sönder saker” och att hon måste få ha rätten att vara sig själv i sitt eget hem.

Lotta tycker det är jobbigt när assistenterna i hårda ordalag utrycker sig negativt om något hon själv gillar. Det kan till exempel gälla en maträtt som ska tillagas eller en konsert hon ska gå på. Det handlar om tonläget, att till exempel säga: ”usch den artisten är ju skitdålig!”. Det har hänt att det har förstört upplevelsen.

Hon menar att hon egentligen inte är skyldig att känna till assistentens uppfattning, och om assistenterna ska uttala sin smak eller åsikt måste det vara i ett balanserat tonläge. Hon säger att hon ofta undviker att fråga vad de tycker.

Det här är något som Lotta tar upp tidigt med nya assistenter.