Erik säger att han vill ha en viss professionell distans till sina assistenter. Han tror inte att det är bra att bli för nära eller för personlig med assistenterna. Samtidigt menar han att ”vi är ju människor allihop så det är ju omöjligt att det alltid funkar felfritt” och att det måste finnas ett visst utrymme för en friare mänsklig relation.
Erik säger att det gäller att hitta en balans: att det å ena sidan finns en risk att komma varandra för nära så att rollerna assistansanvändare och assistent suddas ut. Assistenten ska inte ersätta en vän, resonerar han, ”i så fall blir som att man köper sina vänner”. Han säger även att risken finns att man ”lägger sig i varandras liv och de egna besluten försvinner utan att man märker det”. Men samtidigt måste man kunna skämta och vara öppen, det får inte vara stelt, med bara regler och strama strukturer.