Arbetsmöten

Det finns olika typer av arbetsmöten i min vardag. Det finns dem som är korta och okomplicerade och så finns det dem som är längre och mer komplicerade. Jag har någorlunda koll på hur mötena kommer utspela sig, vad min roll är och såvidare. På så sätt kan jag avgöra hur nära jag behöver placera assistenten. Ibland kan assistenten sitta utanför lokalen med telefonen och larmet som jag använder för att kunna kommunicera och nå assistenten. Ibland kan assistenten sitta med i rummet och ibland behöver assistenten sitta bredvid mig. Om jag ska visa saker eller rösta med handuppräckning behöver jag ha assistenten nära mig. Behöver jag inte ha assistenten i min närhet brukar det underlätta både för mig, assistenten och de andra närvarande att assistenten sitter lite längre bort. Många verkar ha svårt att förhålla sig till assistenterna, ibörjan iallafall. De vill gärna samtala mycket, fråga frågor och det gör att jag hamnar i skymundan vilket ingen annan utan personlig assistent gör. Dessutom så tycker jag att det ibland begränsar min förmåga att ha en obruten kommunikation med assistenten. Den får svårare att ha fokus på mig och mina signaler om det är fler som vill ha assistentens uppmärksamhet.

Genom att ha större fysiskt avstånd till assistenten har jag märkt att människor inte har samma behov av att samtala eller interagera med dem. Sen är det såklart hela tiden en avvägning av mitt behov av assistenten. Är jag osäker har jag alltid assistenten nära tills jag har koll på situationen. Först då kan jag be assistenten att ta lite avstånd. Det sker hela tiden i samtal med assistenten så att vi två är överens och vet var vi har varandra.

Politiska uppdrag och assistans

Hantera tankar och känslor

Politiska uppdrag och assistans visade sig inte lätt att kombinera men inte omöjligt. Jag kom ihåg mina första uppdrag och de problem som uppstod.

Första problem blev att assistenten klagade. Han tyckte inte om Miljöpartiet och ville helst slippa vara assistent på möten. Mina principer har varit att det är jag som bestämmer vilken assistent jag ska ha för mina pass och att det inte är assistenterna som själv säger vilken typ av pass de vill ha. Men jag har också förstått med tiden att det blir problematisk om någon inte trivs. Jag bestämde att inte ha med personen i frågan på Miljöparti möten.

Sedan valde jag en person som själv var med i partiet. Detta visade sig också vara problematisk. Personen var tillräckligt känd och började bidra i debatten vid möten. Hon blev så engagerad att det var svårt att få henne att förstå när jag behövde min assistans och skulle till exempel på toa. Att skilja på roller fick jag påminna henne om.

Det tredje problem blev när jag fick ett förtroendeuppdrag med mer känsliga beslut. Det blev svårt att veta när assistenten förväntades vistas utanför rummet. Det var så att vissa ärenden innehöll känslig information och innebar att tystnadsplikten skulle respekteras. Assistenten fick lämna rummet eller satt ute i hallen hela mötet. Detta var innan mobiltelefonenstid där man kan ringa för att signalera att assistenten behövdes. Jag undrade också om inte assistenten som skulle enligt sin tjänst respektera tystnadsplikten skulle kunna vara kvar i rummet men det fanns skilda meningar om detta.

Ett annat problem var de dubbla kostnaderna. Partiet täckte inte assistentens kostnader som kunde vara bl.a. transport och hotell vid resorna. Till slut hade inte jag råd att vara politiker det kostade för mycket.

Vad lärde jag mig av erfarenheten som politiker med assistans?

  • Att välja en assistent som skulle trivas med arbetet inom politik som kräver tålamod att sitta still vid möten och ork för att komma till alla möten.
  • Att förklara tydligt rollen att vara assistent vid möten.
  • Att förstå och klargör hur det ska fungera vid möten angående tystnadsplikten.
  1. Att förhandla med partiet om omkostnader för assistents, annars kan man inte vara med.

Introduktion

Pusselbitar på plats

När jag har introduktion har jag alltid en erfaren assistent tillsammans med den som går introduktionen. Jag har en slags mall som jag följer för att se till att alla nödvändiga moment kommer med. Då vet jag att personen kan eller har sett de moment jag vill att de ska känna till när de börjar jobbet. Jag har en nedskriven arbetsbeskrivning som förklarar praktiska saker i hemmet, på jobbet och hur jag vill att assistansen ska fungera.

De får prova vissa hjälpmedel och andra moment på varandra. Jag börjar med en eftermiddag/kväll och sen morgon/dag. Då får de uppleva ett dygns händelser utan att behöva ta in allt på en gång. Jag hinner även vila mellan passen. Sen pratar vi om passen som varit och efter de två passen pratar vi om förlängning och hur vi vill att den ser ut. Efter ytterligare några pass pratar vi igen om hur det känns, hur vi tycker att det fungerar. Jag frågar alltid om de tycker att intervjun stämmer överens med jobbet de nu provat på. Om vad de tycker är mest utmanande och överraskande. Försöker stämma av och kolla om de behöver mer stöd i någon uppgift och poängterar att de alltid kan maila om de kommer på något mellan våra samtal.

Jag påminner och pratar också mycket om min känsla/upplevelse av situationen för att personen ska få en förståelse för hur jag tänker och känner i de olika situationerna. Det tror  jag gör att vi snabbare kan hitta varandra och lättare hitta ett sätt att samarbeta på. Det kan tex vara att jag alltid vill vara över permobilen eller toalettstolen när jag är i liften. Så kort tid som möjligt där i mellan då det känns tryggare att falla ner i permobilen ifall något skulle hända med liften eller selen. Jag brukar också säga att jag klär på mig på detta sätt för det gör att det känns minst som att bli påklädd utan känns mer som det gjorde när jag själv kunde klä på mig. Sånna småsaker men som är väldigt viktiga för mig och min känsla av trygghet och bekvämlighet i situationen.

Förhållningssätt i vardagen med barn och djur

Assistenten

Assistenter

Jag håller en väldigt professionell relation till mina assistenter. För mig underlättar det i min vardag och dem jag delar vardagen med. Mina anhöriga, vänner och familj behöver aldrig fundera på mina assistenter. De behöver inte fundera på vem som jobbar eller om de behöver något för det tar jag och assistenten hand om. Assistenten vet att den alltid kan vända sig till mig om den har tankar eller frågor och det gör dem tryggare i sin arbetsroll. Jag är ofta barnvakt och djurvakt åt familj och vänner och jag har valt att ha samma förhållningssätt kring assistansen även kring dem. Assistenterna svarar inte på frågor från barnen utan hänvisar till mig. De gör inga små ljud. Inga grimaser eller något för att påkalla eller dra uppmärksamhet till sig.

De korrigerar aldrig eller kallar på djuren för jag tror att det förvirrar djuren. De har nu lärt sig att även om det är någon annans hand som ställer fram mattskålen så är det jag som säger: Var så god. Att det är jag som initierar promenader och lek även om någon annan håller i kopplet och pinnen som kastas. Samtidigt ska allt flyta på så smidigt som möjligt så det räcker oftast med en blick, en nick eller ett hmmm från mig så vet assistenten vad den ska göra. Vi vet båda två att det är jag som är huvudpersonen i mitt liv och de runt mig ska inte behöva påverkas eller behöva stå tillbaka mer än nödvändigt för att jag har assistans.

Frustration

Hantera tankar och känslor

Jag ska erkänna en annan sak, berättar Veronica. ”När jag blir irriterad på assistenter och det blir misstag och sådär, en grej som jag har som knep är att jag får göra vad jag vill med den här assistenten i mitt huvud”. Det innebär att i Veronicas tankar kan hon kasta ut assistenten genom fönstret när hon blir förbannad, bara för att bli av med frustrationen just då. Det är faktiskt ett tips, att våga ta i den känslan och tänka, okej nu tycker jag att du är en idiot.

Man måste ha rätt att vara irriterad men man kanske inte måste säga det, diskuterar Veronica. Och likadant för assistenten. Assistenten kanske tycker att gud vad hon tjatar om allt men den personen behöver inte säga det heller. Man får ha lite kompass där och känna efter, när ska jag säga något och när ska jag inte säga något? ”Det här är svårt, det är jättesvårt”. Veronica avslutar ”jag kan tycka att om det stjälper mer än vad det hjälper, då tycker jag att man ska vara tyst”.

Instruktioner och information

Hur avgör du mängden av information när du ska förklara?

”Det är jättesvårt, dels är det en känsla, och så märker man när saker börjar gå fel”, förklarar Veronica. Då vet hon att hon sagt för mycket. Om Veronica har gett någon tre instruktioner och två blir rätt, då backar hon ett steg. Här är ju folk olika. Det roliga är säger Veronica jag har haft assistenter med olika bokstavskombinationer som fungerat jättebra. ”Då fick jag bara ta bort alla småord, inte säga ”jag vill att du…” utan bara ”gör såhär” det funkade jättebra.

När förklarar du avsikten bakom dina tankar och när gör du det inte?

”Jag gör det när det är viktiga saker som jag tycker assistenten ska klara själv”, beskriver Veronica. Hon gör det inte om hon anser att det är någonting som bara är hennes åsikt. Ett exempel kan vara, ”jag vill att du ställer knivblocken där för annars vet jag inte var de är”. Det kan räcka, ”eller jag vill att kopparna ska stå i det skåpet, för det är så jag vill ha det”.

Det behöver inte vara så drastiskt, det kan vara små saker också. Sedan försöker Veronica i början att inte lägga in för mycket information, ofta är folk väldigt upptagna med att lära sig allt praktiskt. Man kan inte ta in hur mycket som helst. Veronica tydliggör ”för assistenten är det här nytt, det är det inte för mig”.

Ideellt engagerad

I vissa situationer när Britt inte behöver ha assistenten precis bredvid sig går assistenterna undan och ger henne det utrymme hon behöver just då. Britt är ideellt engageras i en styrelse och på styrelsemöten sitter assistenterna i ett annat rum. De går ut eller sitter någon annanstans. Kan vi ha ögonkontakt så tittar Britt på dem när hon behöver dem annars ringer hon till dem med sin mobiltelefon.

Kommunikation via mail

kommunikation via mail

kommunikation via mail

Vicki kommunicerar mycket via mejl med sina assistenter. ”Om jag behöver ändra på något skickar jag ut ett mail till alla och berättar vad som gäller ’från och med nu’. Det är bra att ha fått det skriftligt och de kan läsa igenom det och ta informationen till sig”.

Hon tycker det är bra att alla fått samma information samtidigt. ”De som eventuellt inte förstod kan höra av sig och vi kan sätta oss ner och prata om det. Jag tycker det är ett väldigt bra sätt att kommunicera på.”

Om hon inte är nöjd med en assistents agerande skickar hon i ett tidigt skede ut ett meddelande via mejlen till alla assistenter. ”Är det någonting jag ser håller på att ’barka iväg’ med en assistent och jag känner att, det här skulle kunna hända med flera assistenter kan jag börja med att skicka ut ett allmänt mail och säga att ’jag vill att ni ska tänka på det här’. Då får alla det mailet.

Om sedan assistenten ifråga ändå inte ändrar sig så tar hon ett samtal just med henne eller honom, bokar en tid och säger att de behöver prata. ”Då tar jag upp det det handlar om och säger ’ni fick det här mailet där jag tog upp det här med er och jag ser att du inte tar till dig det jag har skrivit. Jag vill veta varför’. Då har de fått en chans att inte bli utpekade. En del gånger har det gått väldigt bra.”

Vicki vill på det sättet ge personen en chans att rädda ansiktet. ”Får man ett mail som gäller alla så kanske de kommer på att, ’oj då det här måste jag tänka på’. Och så kan man göra något åt det innan det blir en konflikt.

Första intryck

KommunikationBritt tycker det är viktigt att känna att hon får kontakt med de assistenter som ska jobba hos henne. Att de kan möta och hålla ögonkontakt. Hon vill ha gemensamma intressen så att de tycker om att göra liknande saker. Britt tycker om att kunna prata med varandra om vardagliga saker, hon känner då att de är på samma nivå och hon har då lättare att tala om vad och hur hon vill ha saker. Hon tycker också det är lättare att få assistans av en person som hon känner en koppling till. Britt tycker att det är genom samtalen som hon får och ger respekt gentemot assistenten. Kan hon inte småprata med dem kan hon inte heller be dem om mer intima saker.

Feedback

samtalEftersom Magnus själv betonar för sina assistenter att de ska vara ärliga tycker han att det ska gälla honom också. Om det är något han behöver ta upp med assistenten, till exempel om de gjort något fel eller missat något, tar han alltid upp det med assistenten först. De sätter sig då tillsammans och pratar igenom det som inte fungerat så bra. Magnus brukar göra det då assistenten jobbar och de pratar alltid ensamma eftersom det kan upplevas som kritik och därför vara känsligt om någon annan skulle höra. Han berättar vidare att ”om det inte blir bättre och om det är något som dom slarvar med då ber jag assistansföretaget gå in och ta det med assistenten igen. Jag tar det i första hand, det tycker jag är mest ärligt”. Magnus kan också ta hjälp av sin arbetsledare i detta om han vill.

Magnus berättar vidare att det är minst lika viktigt att berömma assistenterna och tala om då de gjort något bra, ”tycker jag att dom gör något bra så säger jag det, tycker det är jätteviktigt att inte bara komma med dom negativa grejerna”.