Familjeliv

När Annika ser tillbaka på hur det har gått att ha barn och personlig assistans så tycker hon att det generellt har gått väldigt bra. Men det gäller att anpassa assistansen så att den passar barnens behov.

När man har barn och personlig assistans gäller det att vara uppmärksam på barnens förändrade behov i takt med att de växer. Ett exempel som Annika beskriver är att det var naturligt att assistenterna var ”en del av familjen” när barnen var små och att barnen var vana vid deras närvaro men att de som tonåringar ibland helst ”valde bort” assistenterna. Annika berättar om sin dotter som kommit upp i tonåren: ”hon tyckte att det var jättejobbigt att komma hem och berätta något från skolan när assistenterna satt med. Så vi bestämde att assistenterna skulle vara inne på assistentrummet vid den tiden.”

Pernilla har en son som bott hemma hela sin uppväxt. När han föddes hade redan Pernilla sin muskelsjukdom så han har vuxit upp i ett hem ”med assistenter runt omkring sig och har inte tyckt att det är konstigt”.

Pernilla säger att det gått bra, ”det har varit tufft för honom men jag har varit ärlig och sagt att så här är det, han har varit med till läkarna och alltid ställt upp för mig och jag för honom. Det har aldrig varit något problem”.

Ibland har han velat ha lite distans till mamman och assistenterna, ”tyckt att det varit skönt att ha avstånd. Inget konstigt med det.”

Nu är han 21 år och hoppar då och då in som assistent.

När Andreas umgås med sina vänner ber han assistenten att ”nollställa sig”, att vara med men ändå inte.

Han menar att han inte vill att assistenterna ska lägga sig i deras samtal, att de ska ”hålla en låg profil”. Det brukar fungera men det gäller att han är tydlig från början, det fungerar sällan ”av sig själv”.

Det händer även att han träffar vänner utan att ha med assistenterna.

För Andreas betyder det mycket att få vara ensam med någon han tycker om, att få chansen att vara privat.