barnvagn
Hanna fick sitt första barn då hon var 23 år gammal. Hon tyckte det var svårt hur assistenterna skulle förhålla sig till dottern och det tog lång tid innan hon hittade stöd i det. Hanna hade inte heller någon att rådfråga, ingen av hennes vänner med egen funktionsnedsättning som bodde i närheten och som hade barn levde även med assistans eller så fick dom hjälp av anhöriga. Hanna hade i alla fall bestämt att assistenterna inte skulle få någon personlig relation till hennes dotter men hur hon skulle bära sig åt för att det ska bli så visste hon inte. Hanna hade ändå tidigt vissa förhållningssätt exempelvis som när dottern hade ont i magen så skulle assistenten inte gå runt med henne utan Hanna hade henne i knät och assistenten körde rullstolen och skakade hela rullstolen för att lugna dottern.
Hanna hade då assistenter med äldre barn som kom med goda råd hur man kunde göra och inte göra i olika situationer. Hanna höll på att bli galen och sa till slut ifrån och bad dom vara tysta och att hon inte ville ha några fler råd. Assistenten hade jobbat så pass länge, och dom hade en så bra relation att Hanna kunde vara rak och tydlig och säga rakt ut hur hon ville ha det.
Britt har en syster som är assistent som Britt kan prata med. Hon beskriver känslan av att inte kunna sluta med assistansen eller kunna ta ledigt från den. Däremot känner hon sig ledig när hon har lagt sig i sängen på kvällen och assistenten har gått hem. Eller vid tillfällen när Britt kan skicka iväg assistenterna ett tag och hon kan vara på sina villkor. Hon känner annars att hon alltid måste vara på hugget och tala om saker. Hon kan också slappna av mer när systern jobbar som assistent. Systern är oftast med på resor. Systern började under en period när Britt hade det väldigt osäkert och jobbigt med assistansen. Assistenternas behov kom före Britts och hon visste inte hur hon skulle rätta till det. Det har blivit bättre tack vare hjälpen från systern och Britt har lärt sig att stå på sig och tala om hennes behov och vilja.
