Nedskrivna instruktioner

nedskrivna instruktioner

nedskrivna instruktioner

Ninnie har nedskriva instruktioner för hur assistenterna ska agera med barnen. Dessa har förändrats genom åren och i takt med barnens utveckling. Ninnie är öppen för dialoger och pratar mycket med sina assistenter. Även hennes mer erfarna assistenter sätts på prov när det händer något som inte brukar hända. Ninnie ger ett exempel: ”Säg att någon av barnen springer ut i gatan, då måste de såklart springa efter. På andra gator där det inte finns trafik då ska de inte springa efter. Vi kan prata om olika situationer och så där men jag respekterar verkligen att det är svårt alltså nästan alla har ju egna barn. Att inte knyta an till barn som man träffar så ofta, så därför får man ju prata om det.”

Detta är exempel på vad Ninnie har nedskrivit för hur hon vill att assistenternas kontakt med hennes dotter ska vara:

Det är bra att säga ett enkelt Hej och Hejdå (inte mer än så) om Alma ser att du kommer/går.
-Alma ska inte känna sig ignorerad.

Om Alma tar initiativ till samtal med dig så är det helt ok att svara. Jag vill dock inte att du påbörjar samtal med henne i onödan, typ ”Hur har du haft det på dagis?”.

Vid morgon- och kvällsrutiner så pratar jag med Alma. Du är en fysisk hjälp men jag säger vad som ska göras. Ibland kan det krävas att du hjälper till att lirka med henne.
-Jag vill att rutinen blir samma oavsett vem som jobbar. Ofta är det också en mysig stund för oss.

 Undvik onödig fysisk kontakt med Alma. Jag vill inte att du tar på henne eller ”gullar” i förbifarten.
– Det är många människor runt henne och jag vill inte att hon ska få beröring av alla, mer än nödvändigt

Barnen ser olika på assistenterna

Barns olika synsätt

Barns olika synsätt

Ninnies två barn är helt olika i sina förhållningssätt till assistenterna. Ninnies äldsta son bryr sig inte om assistenterna över huvud taget. Han har full koll på deras roll, vad de gör där och inte gör men också att dom bara finns där. Ninnies dotter är däremot kontaktsökande och smyger gärna in i assistentrummet.

När dottern söker denna kontakt gör sig assistenterna tråkiga. Ninnie berättar: ”Jag har sagt att om man sitter med telefonen då kanske hon försöker titta vad de gör, då lägger de bort den. De behöver liksom inte uppmuntra, det händer inget kul där inne.”

Om dottern väljer att vara kvar i alla fall, följer assistenterna med henne till Ninnie. De uppmuntrar då henne att gå till mamma istället.

Föräldraskap och assistans

Barn i lekpark

Barn i lekpark

Med första barnet var Ninnie orolig att omgivningen skulle tro att det var assistenternas barn. I det gjorde assistenterna ett väldigt bra jobb i att verkligen markera att det inte var deras barn. Ninnie ger ett exempel: ”När jag var i en lekpark och barnen höll på och busade eller nåt sånt där och om någon förälder tittade snett, då skulle ju inte assistenten bry sig, alltså de bara är.” Det var också alltid Ninnies ord som gjorde att det hände saker exempelvis om filten skulle läggas på eller tas bort i vagnen.

Med andra barnet var Ninnie mycket tryggare i sin roll som mamma i förhållande till assistansen och allt har gått mycket enklare. De flesta assistenter har jobbat när båda barnen varit små och Ninnie och hennes man har hittat ett samspel i sitt föräldraskap.

Assistenternas förhållningssätt till barnen

förälder och barn

Ninnie har hela tiden försökt undvika att assistenterna tar för mycket plats i förhållande till barnen. Till exempel lyfter alltid assistenterna barnen med ansiktet vänt mot Ninnie. Det är alltid Ninnie som säger ja eller nej till barnen. Det är alltid Ninnie som tröstar och gosar med barnen. Assistenterna har aldrig någon uppfostrande roll utan det är helt och hållet Ninnies ansvar som förälder.

Ninnie har klara och tydliga regler för hur assistenterna ska förhålla sig. Allt handlar också om att hitta en balans. Assistenterna ska vara mjuka och varma i sitt förhållningssätt men inte vara inbjudande. Ninnie menar att det är en balans mellan att vara professionell men inte kall och hon respekterar den svårigheten.

Ninnie uttrycker det såhär: ”Jag vill inte ha en robot, men jag vill inte att barnen ska ha en lekkompis. Assistenterna svarar såklart när barnen pratar med dom, men de frågar inte vidare och initierar inte egna samtal med barnen som ”jaha hur har du haft det i skolan”. Ingenting sådant men om barnen berättar ”jag gjorde det här i skolan idag”, ”jaha vad kul” svarar assistenterna då. Punkt”.

Tankar innan graviditeten om att ha assistans och barn

Förhållningssätt och barnMycket av Ninnies tankar handlade om anknytning, gränssättning och hur man får barnen att förstå de olika rollerna. Ninnie kontaktade en annan förälder som hon kände lite grann som också har assistans. Hon kom hem till Ninnie och hennes man och berättade hur hon och hennes familj hade löst olika situationer. Ninnies assistenter var även med och lyssnade. Det var skönt att få stöttning och tips av någon i liknande situation, tyckte Ninnie.

Vissa saker var Ninnie helt bestämd på hur hon ville ha det medan annat har hon ändrat inställning till. Innan tänkte hon att hennes barn aldrig skulle få krama assistenterna, även om det var på deras eget initiativ. Men nu känner Ninnie så här: ”att om mitt barn vill ge assistenten en kram så blir det ju jättekonstigt ifall jag skulle säga nej. Det är ju en person och de har någon typ av relation. Så där blev det verkligen tvärtom. Den bild jag hade så skulle det varit katastrof för mig, men så blev det inte”.