Andra barnet

Två barn som leker i kartonger

Två barn som leker i kartonger

När Hannas son föddes blev det helt naturligt att ha ett helt annat förhållningssätt. De assistenterna var inte så injobbade hos Hanna. ”Jag hade aldrig problem med anknytning till mina barn. Assistenterna lyfte på det sättet som jag ville och sonen fick och har ingen relation till assistenterna. Eller en viss relation fick dom det är som att assistenterna är lite som en arbetskamrat till mig. Med äldsta dottern är det samma sak. Förutom den assistenten som var med från när hon var liten eftersom jag var nära henne blev dottern också automatiskt nära henne, hon jobbade ungefär i 9 år hos mig”.

Hanna pratar och frågar mycket kring assistansen med barnen. Hon frågar hur dom vill ha det, och hur dom upplever olika situationer och deras åsikt om assistenterna är jätteviktig för henne. Hanna berättar att hennes barn är kloka och hennes sons inställning är att ”mamma det är inte så lätt att göra allt rätt precis så som du vill ha det, du kan ju inte vara sur på det”. Han tar det även lugnt om någon slutar, säger: ”Mamma, du har ju många kvar”. Hanna berättar vidare ”sonen bryr sig inte om assistansen men däremot kan han tycka det är jobbigt om hans lärare i skolan säger till barnen att inte trycka på dörröppnaren för att det är till för sådana som hans mamma. Jag säger då att han kan säga att det är till för dom som inte kan öppna dörren själv så att han inte känner sig utpekad. Han är jätteirriterad på när folk frågar om mig. Han tycker jag är en helt vanlig mamma bara att jag sitter i rullstol. Han tycker det är bra att jag har en rullstol för då kan han köra med den fast han inte får. Han är jätteduktig på att köra den och det är liksom hans bus”.

Tankar på fler barn

Hanna berättar att dom hade mycket egentid tillsammans som familj och eftersom deras dotter var första barnbarnet så fick dom även mycket stöd och hjälp därifrån. Tyvärr var det då mycket fördomar i samhället och andra människor gav kommentarer och hade åsikter om Hanna och hennes dotter. Exempelvis hände det att människor antog att Hanna inte var mamman utan att det var assistenternas barn och Hanna blev till och med nekad att åka med färdtjänsten en gång för att chauffören inte trodde att det var Hannas dotter. Allt detta gjorde till slut att Hanna inte ville ha fler barn. ”Jag ville inte att fler barn skulle behöva bli utsatta för detta bara på grund av att de har mig som mamma. Jag och min man diskuterade det mycket och min man tyckte det var tråkigt men respekterade min vilja. Men tyckte samtidigt inte heller att det var klokt att det skulle vara på grund av den anledningen som jag inte ville ha fler barn.”

Hannas dröm om 4-5 ungar gick i kras och hon fullföljde istället sin utbildning och började jobbade och dom hade ett bra liv dom tre som familj. När Hannas dotter var 4 år och gick på dagis började hon fråga efter småsyskon eftersom flera av de andra barnen hade syskon. Hanna tyckte inte då att det var rättvist mot dottern att låta henne växa upp utan syskon om nu möjligheten fanns att få ett till barn. Så då bestämde dom att försöka få ett barn till. Det var precis i samma veva som Hanna skulle gå över till en privat anordnare, för att hon inte var nöjd med kommunen som hon hade haft sedan hon fick assistansen beviljad. De assistenter hon hade ville inte säga upp sina fasta anställningar hos kommunen och gå över till det privata bolaget. Hanna bytte då assistenter och det funkade inte alls något bra och det skapade en stress. Samtidigt i kaoset med assistansen som hon beskriver det som blev Hanna gravid igen. Det var ingen rolig situation att introducera nya assistenter hela tiden eftersom Hanna behövde ha det stabilt och lugnt innan förlossningen. När sonen var drygt ett år blev assistanssituationen stabil. Hanna beskriver det som en blandning mellan tur och att hon blivit skickligare på att sålla. Idag skulle hon aldrig anställa de hon gjorde för drygt 10 år sedan. Då hade hon ett helt annat urval och ser idag med andra ögon vad som är viktigt och ger inte heller folk lika många chanser.

Första barnet

barnvagn

barnvagn

Hanna fick sitt första barn då hon var 23 år gammal. Hon tyckte det var svårt hur assistenterna skulle förhålla sig till dottern och det tog lång tid innan hon hittade stöd i det. Hanna hade inte heller någon att rådfråga, ingen av hennes vänner med egen funktionsnedsättning som bodde i närheten och som hade barn levde även med assistans eller så fick dom hjälp av anhöriga. Hanna hade i alla fall bestämt att assistenterna inte skulle få någon personlig relation till hennes dotter men hur hon skulle bära sig åt för att det ska bli så visste hon inte. Hanna hade ändå tidigt vissa förhållningssätt exempelvis som när dottern hade ont i magen så skulle assistenten inte gå runt med henne utan Hanna hade henne i knät och assistenten körde rullstolen och skakade hela rullstolen för att lugna dottern.

Hanna hade då assistenter med äldre barn som kom med goda råd hur man kunde göra och inte göra i olika situationer. Hanna höll på att bli galen och sa till slut ifrån och bad dom vara tysta och att hon inte ville ha några fler råd. Assistenten hade jobbat så pass länge, och dom hade en så bra relation att Hanna kunde vara rak och tydlig och säga rakt ut hur hon ville ha det.

Avhandling om barn och assistans

Assistans och barn

Personlig assistans och barn

Viveca Selander har i sin licentiatavhandling Familjeliv med personlig assistans gjort en studie om hur det är att ha barn och personlig assistans. Hon har gjort en rad djupintervjuer med assistansberättigade, assistenter, barn och anhöriga.

I avhandlingen diskuterar hon olika problem som kan uppstå och hur personerna bland annat beskriver skillnaden mellan emotionell omsorg och praktisk (något som för övrigt också Ninnie, en av våra tipsare, tar upp i en del av sina tips). Hon ser stora skillnader mellan de individer som hade någon form av medfödd funktionsnedsättning och de som senare i livet fått funktionsnedsättningen i vuxen ålder. Hon noterar även stora skillnader mellan hur män och kvinnor ser på assistenternas roll.

Assistanskoll finns en intervju med henne. Hon uttrycker där förvåning över vilken stor roll de övriga familjemedlemmarna spelar för föräldrarna. I slutet av intervjun diskuterar Viveca Selander, utifrån de intervjuer hon gjort, för och nackdelar med olika strategier i hur man kan förhålla sig till sin assistans.