Arbetsledning

Rollen som arbetsledare tänker Anna att många ”växer in i”. Hon menar att de flesta är inte födda till att leda andra. Det är inte heller enkelt och inget man lär sig snabbt. Men hon tror att alla som verkligen vill arbetsleda sina assistenter på egen hand kan lära sig göra det på ett fungerande sätt.

Själv har Anna nog mest lärt sig av många års erfarenheter och en del mindre misstag. Hon har också delat erfarenheter med andra vilket har gett henne en hel del tips men också fått henne att se hur hon inte vill göra och ha det. Hon har dessutom gått en del utbildningar, både som är direkt riktade till personer med assistans men även mer öppna som då främst handlar om personlig utveckling och ledarskap.

Ledarskap handlar om mycket och Anna tänker att det i grunden handlar om att veta vad hon själv vill och kunna beskriva det så att andra förstår. När det gäller assistansen är det ju ofta extra svårt genom att man ofta är den som arbetsleder OCH har assistansen. Hon tänker att det blir som att växla mellan två roller som ibland också vävs ihop genom att hon hela tiden i arbetet beskriver/berättar om vad hon vill ha assistans med.

När Lotta kan lita på sin assistent behöver hon inte peta i detaljer

När assistenterna jobbat ett tag med Lotta och fått lite erfarenhet förväntar hon sig att de ska vara självgående och att hon inte ska behöva säga till om vad som ska göras.

Det handlar framför allt om praktiska moment som till exempel lyft eller dusch. Det gäller också i hög grad när Lotta är på resa då hon servar assistenterna med ett schema med vad som händer under resan (se tipset: Resebeskrivning).

I andra fall, exempelvis vid städning eller matlagning, försöker hon balansera sin egen vilja mot assistenternas självständighet. Hon säger att hon har bra assistenter just nu som hon kan ”lita på”, och då kan hon säga ”du kan göra som du gör hemma” och inte vara med och ”peta i alla detaljer”. Huvudsaken, menar hon, är att hon känner sig nöjd i slutändan.

Lotta beskriver sig som ”lite av en kontrollmänniska” men hon har inga nedskrivna rutiner mer än undantagsvis. Istället förbereder hon assistenten så att de, senast dagen innan, vet vad som i stora drag kommer att hända under kommande arbetspass. Antingen får assistenten information via sms eller muntligen om hon/han jobbar dagen innan.
Om det sker ändringar meddelar hon det via sms. Lotta är medveten om att det kan störa assistenterna på deras fritid men hon säger att de tycker att det är jättebra, att de föredrar det framför att komma oförberedd till ett arbetspass.

Anna berättar i ett tidigt skede för sina assistenter, gärna redan under anställningsintervjun, att det är viktigt för henne att inte prata så mycket. Att berätta och prata om det tidigt är viktigt för att se och höra hur personen reagerar på det. Kanske har den en föreställning om att vi ska ”umgås” vilket inte fungerar för mig, säger Anna. Hon vill inte att hennes assistans tar fokus från hennes övriga liv.

Anna säger att hon inte väljer assistenter utifrån vilka som verkar trevligast att umgås/göra saker med, hon väljer de som hon tror är mest intresserade av att ge bra service på ett professionellt sätt.
En stor anledning till att hon väljer att inte prata så mycket är just att hon inte vill bli privat med sina assistenter. Anna tror att ju mer man pratar med en person (inte bara assistenter) desto mer lär man känna personen och ju närmare kommer man varandra. Hon undviker att prata om det mer personliga och privata så mycket som möjligt. Det gäller för båda håll, Annas personliga/privata får ju hennes assistenter veta mycket om oavsett. När de pratar är det mest om jobbet; med vad och hur hon vill ha sin assistans och kanske lite vardagliga saker.
Ytterligare anledningar är att, i många situationer, finns inte utrymme för att prata med sin assistent; Anna kanske pratar med någon annan samtidigt som hon får assistans eller hon kanske bara vill sitta tyst i sina egna tankar.

Lotta gillar inte att andra personer ger arbetsorder till hennes assistenter istället för att be Lotta själv, så att hon kan planera sin tid och ge uppgifterna till sina assistenter. Lottas assistenter jobbar för henne och det är hon som har ansvaret för hennes assistenters arbete.

Mest handlar det om att för Lotta slå vakt om sin egen integritet, att få behålla sin självkänsla och värdighet. Men hon anser också att assistenterna inte ska behandlas som några slags ”passupp”. Lotta har en överenskommelse med assistenterna att när de blir ombedda att göra ärenden på det sättet svara: ”du får höra med Lotta”. På det viset slipper assistenterna också känslan att vara lat eller otrevlig, i fall de tycker att de inte ska utföra arbetsuppgifter som inte Lotta har bett om.

Om hon får tillfälle kan hon i lugn och ro ta upp saken med personen ”som felar”. Hon säger också att hon har en förståelse för att de gör så.

Lotta tycker det är viktigt att bejaka det som är viktigt för henne och i det avseendet inte ta hänsyn till sina assistenter. ”Det som är viktigt för mig är viktigt” säger hon. Med det menar hon att det blir fel om man som assistentanvändare undviker att göra det man själv tycker om för att man är medveten om att assistenten som jobbar tycker att det är en tråkig arbetsuppgift.

Lotta säger att det förhållningssättet till en början gav henne en del skuldkänslor men att hon med hjälp av tips och stöd från andra samt sina egna erfarenheter kommit över det.