Om Heléna

Heléna har spinal muskelatrofi vilket innebär att hon liksidig muskelsvaghet och har lätt för att sätta i halsen. Heléna har haft assistans sedan – 86. Hon har assistans 48 timmar per vecka.

Helénas egen ”utbildning” räcker

Heléna tycker att den utbildning och den handledning hennes assistenter får av henne räcker.

Heléna säger att det tar minst ett år att lära sig arbeta hos henne, att förstå vad hon behöver och lära känna hennes identitet. Men själv anser hon att det inte går fortare eller bättre med en extern handledare eller att assistenten har en utbildning. Hon tycker heller inte att det är någon fördel med att assistenten har tidigare erfarenhet av att jobba som personlig assistent eftersom de tar med sig värderingar från de tidigare assistansanvändarna.

Samtidigt säger hon att det skulle kunna ändra sig om ett behov skulle uppstå, till exempel om något skulle hända henne så att assistenterna skulle ha nytta av handledning. ”Men än så länge känner jag att jag kan ta hand om det själv”, säger hon.

Heléna är inte skeptisk till utbildning men hon betonar att den ska vara ”adekvat”.  Många utbildningar för personliga assistenter menar hon är rena vårdutbildningar, ”och det är inte vad personlig assistans handlar om”. Hon tycker heller inte att det är någon fördel att assistenten har en utbildning i till exempel handikappkunskap.

Höga krav på närvaro

Redan i anställningsintervjun pratar Heléna om att det är viktigt att assistenterna tar ansvar för sitt jobb och hon betonar vikten av en hög närvaro.

Helena är väldigt nöjd med de assistenter hon har nu. ”Att ha personlig assistans är så pass sårbart att jag är ganska hård på den punkten”, säger hon, ”det skulle aldrig funka att det kom in nån strulpelle och det är jag otroligt tydlig med när jag anställer någon. Med en sån person skulle det inte funka”.

En av de viktigaste orsakerna är att det är svårt att få tag i vikarier, men, som hon säger ”det är tack och lov sällan det behövs”. Alla hennes assistenter jobbar heltider men schemat är lagt så att de har långa ledigheter. Det gör att om någon är sjuk får någon av hennes ordinarie personal hoppa in och jobba extra. Det brukar gå bra. Vid sådana tillfällen är det inte säkert att de jobbar hela pass utan delar det med någon annan.

Vissa assistenter tar för mycket plats

Heléna tycker det är viktigt att assistenten förstår sin yrkesroll och inte tar för stor plats hos personen hen jobbar för.

Heléna har ett mycket respektfullt sätt att se på assistansyrket, som hon beskriver i tipset Personlig assistans – ett avancerat yrke. Samtidigt inser hon att det ibland ”kan gå fel”. Ett problem som hon emellanåt ser är när assistenterna vill ta för mycket plats och bli en del av assistansanvändarens liv på ett sätt som inte fungerar. ”Att man egentligen vill vara med i Idol”, som hon säger. Hon menar att om man ska jobba som personlig assistent måste man göra det med utgångspunkten att man tycker om sitt arbete, och inse att det går ut på att serva den man jobbar för.

Å andra sidan tror Heléna att detta är något som den assistansberättigade själv medverkar till. Att det bottnar i att inte våga vara tydlig och inte inse att assistenten har en yrkesroll.

Personlig assistans – ett avancerat yrke

Heléna anser att personlig assistans är ett komplicerat yrke och för henne är det viktigt att ha ett respektfullt förhållande till assistenterna. ”De är ju det viktigaste jag har i mitt liv”, säger hon.

Hon tycker illa om vissa uttryck som sägs om assistenterna, till exempel att de är mina armar och ben eller de ska vara som en fluga på väggen. Hon tycker att det speglar ett ”nervärderande sätt att se på medmänniskor som har en så otroligt viktig uppgift. I det här yrket går det verkligen inte att ’ta av sig huvet och lägga det på hyllan’ – det är ett väldigt komplicerat yrke men det är få som fattar det”, säger hon. ”De måste vara lyhörda för signaler och stämningar. Och den man jobbar hos kan ju vara som en berg- och dalbana, det är ju så livet är för en del.”

Undvika konflikt genom att prata och stämma av

Heléna säger att hon inte haft så mycket konflikter med sina assistenter. Hon tror det beror på att hon försöker vara tydlig med vad hon förväntar sig och att hon har en vana att prata mycket med sina assistenter.

När hon har nya assistenter menar hon att det är viktigt att ”fånga upp situationer” som kan uppstå – i affären, i arbetslivet, med vänner etc. Efter det inträffade pratar hon och assistenten med varandra om hur det blev, vad det var som hände och vad de kände samtidigt som de frågar sig vad de kunde ha gjort på ett annat sätt. De stämmer av med varandra så att båda parter känner sig nöjda. ”Det är ett sätt att undvika konflikter”, säger hon.

Redaktörens kommentar

För mer information om konflikthantering se tipsen, kommunikationsmissar uppstår men är lättare att ta när man har haft sin paus, mota Olle i grind vid konflikter, eget ansvar för kommunikation, dialog och information undviker missförstånd, rätta till en händelse.

 

Assistans på jobbet

När Heléna är på sin arbetsplats är det viktigt för henne att assistenten ”håller sin professionella hållning som assistent” – att hon är trevlig men på ett balanserat sätt.

Heléna vill att assistenten som är med henne på arbetet å ena sidan ”säger hej och är hövlig” mot hennes arbetskamrater. Men å andra sidan så är det också viktigt att assistenten inte ”agerar polare och socialiserar sig med allt och alla”.

Heléna tar upp det redan i anställningsintervjun men hon säger att det behöver upprepas då och då.

Magkänsla när man anställer assistenter

Heléna tycker det är svårt att anställa nya assistenter. Hon tror att man måste använda sin magkänsla.

Heléna är egen företagare och sköter hela anställningsprocessen på egen hand. Hon säger att det är svårt att i intervjusituationen förutse hur en assistent ska bli, hur hen ska sköta arbetet så småningom, ”där visar man ju alltid sin bästa sida”. Man måste använda sig av magkänslan menar hon. När hon ser tillbaka på de tillfällen då det inte blivit bra inser hon att hon förstod det redan på intervjun, men inte vågade lita på sin magkänsla.

Ett annat sätt är att be personen själv beskriva hur hon eller han skulle agera i en speciell situation, ”så man kan få en känsla för hur personen tänker eller beter sig”, säger Heléna. ”Något annat mirakelsätt har jag inte kommit på.”

Generellt menar hon att rekryteringsprocessen tar lång tid och är energikrävande och att det är en anledning till att man kan ta förhastade beslut. ”Det är lätt att man blir bekväm”, säger hon.

För mer tips som handlar om att anställa; krav på att assistenterna ska vara över trettio, vem passar som assistent till mig? återanvända annonsen, tittar efter personlig touch på arbetsansökningen.

Höjer kraven efter hand

Heléna introducerar ny personal nästan helt utan brevidgång. Den nya assistenten får istället lära sig efter hand.

Nya assistenter får se vissa moment – ”de där sakerna som måste funka så att man kan överleva” – göras av en erfaren assistent. Hon har fyra assistenter och hon passar på att visa när de träffas i dörren, när en assistent går och nästa kommer.

Men Heléna vill inte ”befinna sig i ett överlevnadsscenario hur länge som helst”, och låter ”finliret” komma efterhand. Då förväntar hon sig att assistenterna ska lära känna hennes identitet, ”hur jag målar mig eller hur jag vill ha håret, hur man tar i mig, saker som är viktiga för mig. Det gäller ju att man får en känsla för det.”

Heléna säger att det generellt är fruktansvärt energikrävande att ha en ny assistent, att det är många trösklar att ta sig över. ”Man vill inte lägga sig på kvällen för att man vet vad man har framför sig på morgonen, dessutom tar allt den dubbla tiden om inte mer”.

Hjärtat måste vara med

För Helena är det viktigt att känna att assistenten verkligen är närvarande, att personen tycker om henne och vill henne väl. Men det är en känsla som är svår att sätta ord på, säger hon.

Hon vill att personen ska vara ”behaglig att ha omkring sig”.  Det räcker inte med att på ett instrumentellt sätt göra ”som man ska”. Hon beskriver en situation: ”Det kan vara när jag klär på mig, att personen inte gör sitt bästa eller inte förstår att det här är ett viktigt moment för mig och sen säger ’ja, men jag gjorde ju så som du sa’. Men ändå har jag känt mig otrygg. Man måste vara där med hjärtat också”.

När hon är med om sådant kan hon få en känsla av att ”äh, det blir nog bra”. Men den känslan signalerar det motsatta ”då blir det inte bra, när man känner så”, säger hon.