När Annika möter främmande människor försöker hon avdramatisera att hon har personlig assistans. Visa att det ”inte är hela världen” eller något som inte behöver göras någon stor affär av.
I grund och botten är hennes tanke att funktionsnedsättningen inte ska ta för stor plats av hennes personliga identitet, se även tipset: Inte låta skadan bli identitet. Den tanken sätts ofta på sin spets vid mötet med främmande människor. Hennes erfarenhet är att folk i allmänhet är ovana vid att möta personer som har assistans, att de inte förstår innebörden av det och till exempel söker kontakten med assistenterna och inte med henne.
Hennes assistenter får lära sig att demonstrativt undvika det sociala mötet när Annika träffar främmande personer (se tipset Assistans i sociala situationer). Samtidigt som Annika själv visar att det är henne de möter.
Hon säger att hon är väl medveten om att det snuddar vid klyschan ”tänk positivt”, men att det skulle vara ”förödande för självkänslan att ta illa vid sig”. I grund och botten är hon är övertygad om att en person som på avstånd får iaktta henne och hennes assistenter i fem minuter skulle förstå att det inte är något konstigt.
När Annika till exempel är bjuden på middag eller bröllop brukar hon påminna om att hon kommer att ha en assistent med sig, för bordsplaceringens skull. Men med hjälp av det här förhållningssättet uppelever hon inga andra problem. ”Folk som inte känner mig kanske kan höja på ögonbrynen men sedan är det ’jaha så där gör du’, och sedan är det bra med det”.