Författararkiv: Annika T

Hur Annika och hennes assistenter löser konflikter, säger hon, beror väldigt mycket på vilka som är inblandade. Generellt försöker hon mota Olle i grind, ta det så tidigt som möjligt och sträva efter att hon och assistenten ska sätta sig in varandras situationer.

När Annika tycker att något börjar kännas fel, att det kanske ligger en irritation i luften frågar hon assistenten och startar ett samtal om det. Assistenten får delge sin version och därefter beskriver Annika själv hur hon upplever det. Det brukar oftast gå ”förvånansvärt” bra, säger hon.

Inte sällan, säger hon, ser hon katastrofscenarier framför sig och tänker att, ”shit, nu tänker hon eller han säga upp sig”, men oftast så löser man det ”utan vidare” och allting blir bättre efteråt.

Redaktörens kommentar

För mer information om konflikthantering se tipsen, undvika konflikt genom att prata och stämma av, kommunikationsmissar uppstår men är lättare att ta när man har haft sin paus, eget ansvar för kommunikation, dialog och information undviker missförstånd, rätta till en händelse.

Ofta är det de sociala situationerna som är svåra. Annika funderar mycket på det och för henne är grundregeln att personer hon möter inte ska känna att de behöver anpassa sig till att hon har en personlig assistent vid sin sida. Att det är hennes och assistentens ansvar att mötet blir bra och att de kan anpassa sig efter situationen.

Annika säger hon ”kan känna sig beklämd” när hon möter människor, som inte har någon vana av personlig assistans, blir osäkra och viskar i hennes öra ”hur ska jag göra?”. Hon menar att de ska kunna känna sig bekväma när de träffar henne och aldrig behöva fundera på hur man gör. ”Vill de hälsa eller prata med min assistent är det upp till dem, och då får ju assistenten såklart svara, det är ju mycket trevligare”. Men initiativen måste komma från den eller de som Annika träffar eller umgås med, inte från hennes assistenter. Hon vill inte att de startar konversationen. Det är upp till hennes assistenter att förhålla sig till det, att det ingår i deras jobb.

Mötena måste anpassas till den/de hon möter. Om hon träffar sin bästa kompis och hon vill anförtro sig till Annika så måste hon få göra det till bara henne och inte till assistenten också, en annan främmande människa. ”Det har hon liksom inte bett om”. Det är annorlunda med till exempel hennes familj. De är ”superrutinerade”, lika vana som hon själv är vid hennes assistans, ”de har ju sett det från dag 1”. Hennes mamma, till exempel pratar, gärna med assistenterna.