Månadsarkiv: april 2014

Anna berättar i ett tidigt skede för sina assistenter, gärna redan under anställningsintervjun, att det är viktigt för henne att inte prata så mycket. Att berätta och prata om det tidigt är viktigt för att se och höra hur personen reagerar på det. Kanske har den en föreställning om att vi ska ”umgås” vilket inte fungerar för mig, säger Anna. Hon vill inte att hennes assistans tar fokus från hennes övriga liv.

Anna säger att hon inte väljer assistenter utifrån vilka som verkar trevligast att umgås/göra saker med, hon väljer de som hon tror är mest intresserade av att ge bra service på ett professionellt sätt.
En stor anledning till att hon väljer att inte prata så mycket är just att hon inte vill bli privat med sina assistenter. Anna tror att ju mer man pratar med en person (inte bara assistenter) desto mer lär man känna personen och ju närmare kommer man varandra. Hon undviker att prata om det mer personliga och privata så mycket som möjligt. Det gäller för båda håll, Annas personliga/privata får ju hennes assistenter veta mycket om oavsett. När de pratar är det mest om jobbet; med vad och hur hon vill ha sin assistans och kanske lite vardagliga saker.
Ytterligare anledningar är att, i många situationer, finns inte utrymme för att prata med sin assistent; Anna kanske pratar med någon annan samtidigt som hon får assistans eller hon kanske bara vill sitta tyst i sina egna tankar.

Lotta gillar inte att andra personer ger arbetsorder till hennes assistenter istället för att be Lotta själv, så att hon kan planera sin tid och ge uppgifterna till sina assistenter. Lottas assistenter jobbar för henne och det är hon som har ansvaret för hennes assistenters arbete.

Mest handlar det om att för Lotta slå vakt om sin egen integritet, att få behålla sin självkänsla och värdighet. Men hon anser också att assistenterna inte ska behandlas som några slags ”passupp”. Lotta har en överenskommelse med assistenterna att när de blir ombedda att göra ärenden på det sättet svara: ”du får höra med Lotta”. På det viset slipper assistenterna också känslan att vara lat eller otrevlig, i fall de tycker att de inte ska utföra arbetsuppgifter som inte Lotta har bett om.

Om hon får tillfälle kan hon i lugn och ro ta upp saken med personen ”som felar”. Hon säger också att hon har en förståelse för att de gör så.

Lotta tycker det är viktigt att bejaka det som är viktigt för henne och i det avseendet inte ta hänsyn till sina assistenter. ”Det som är viktigt för mig är viktigt” säger hon. Med det menar hon att det blir fel om man som assistentanvändare undviker att göra det man själv tycker om för att man är medveten om att assistenten som jobbar tycker att det är en tråkig arbetsuppgift.

Lotta säger att det förhållningssättet till en början gav henne en del skuldkänslor men att hon med hjälp av tips och stöd från andra samt sina egna erfarenheter kommit över det.

Johan ser gärna att assistenterna tar egna initiativ – men till en viss gräns. Det är bra att de till exempel rengör en smutsig spisfläkt eller byter ut en trasig glödlampa. Men samtidigt gillar han inte när de möblerar om eller bokar en utflykt utan hans godkännande.
Han inser att gränsdragningen kan vara svår för nya assistenter men att det brukar lösa sig genom att han själv är tydlig med vad han vill att de ska göra och inte.