Relationer och förhållningssätt

En del personer behöver mer integritet och en del behöver inte det på samma sätt. Beror på vad man är för personlighetstyp. Erik är uppvuxen i ett hus där det alltid varit fyra familjemedlemmar och andra människor man knappt kände som har sprungit i huset så han var van att alltid ha mycket folk omkring sig och han besväras inte av det.

En del kanske har andra sätt att leva. Det har mycket med det att göra, att hitta sin egen väg liksom. Just integritetsbiten är svår att ge råd om. Det handlar mycket om kommunikation, man får förklara för sina assistenter att ”det känns jobbigt när du gör det här och det här och det känns jobbigt när jag inte får vara själv här och här”. Man är ju ändå herre över sitt eget liv.

Att leva genom sina assistenter för att man inte har något att göra. Det är jättehemskt att säga men jag har sett otaliga exempel, berättar Veronica. Har du någon idé hur man skulle kunna komma ifrån det? ”Det jag tror att man skulle behöva göra är att hjälpa personen att hitta ett liv där man inte måste leva genom assistenterna och det kan man göra på olika sätt. Det kan ju vara att personen måste hitta någon aktivitet att göra eller att man måste hjälpa personen att inse att man kanske måste ha ett jobb, eller att man kopplar vidare till kommunen, någon daglig verksamhet. Det beror ju på vad personen har för kapacitet”, förklarar Veronica.

Assistenten ska se till så att den assistansberättigade kan göra saker. Assistenten kan ju inte hjälpa dig att leva ditt liv. Han eller hon kan bara hjälpa dig så att du har möjligheten att leva ditt liv. Det är inte assistentens ansvar att se till att du får privat tid utan det är ditt eget ansvar. Så ser jag det, berättar Erik. Assistenten kan inte säga ”Nu känns det som du kanske behöver vara lite för dig själv”. Det är ju bra om den säger så man kan inte förvänta sig att han/hon ska känna det. Man får säga det själv liksom att jag behöver lite tid för mig själv nu, tror jag.

Det är ganska enkelt, förklarar Erik. ”Jag klargör det från början, att det här jobbet är inget jag ger till dig för att vara schysst. Utan jag ger dig det här jobbet för att jag behöver hjälp med det här, det här och det här för att kunna leva mitt liv. Och har du godkänt de reglerna så är det ju ett kontrakt du har skrivit på. Och gör du inte som jag säger, eller fyller du inte mina behov eller lyder det jag säger så vill jag göra någonting åt det. Jag lyssnar gärna på dina åsikter men om jag tycker att du har fel då känner jag inte att det här funkar, då hittar jag en annan assistent. Det är inte konstigare än så”.
”Jag lyssnar gärna på allting om det har skett någonting och jag är ju liksom som vilken människa som helst, jag gör jättemycket misstag och fel. Jag kan också vara irriterad och sur och bete mig illa ibland. Jag är inte den som inte kryper till korset utan då säger jag förlåt det var dumt av mig, du hade rätt med det här. Alla sådana där saker, det är en sak men jag känner att när man inte respekterar sitt jobb, känner jag att personen inte tycker det är viktigt eller jag känner att den inte gör någon nytta eller vad man ska säga, då försöker jag hitta någon annan liksom”.

Assistent som tjuvkikar bakom axeln

”Där brukar jag säga såhär; frågar jag så får jag skylla mig själv. Det kan ju bli en samtalsgrej, man pratar om någonting, så kanske jag frågar assistenten; tycker du den här blusen var snygg? Och assistenten säger: ja, men jag tycker inte den passar till bla bla bla. Då kan jag känna såhär, varför frågade jag? Det är första grejen. Sedan kan man ju tänka på hur man svarar, det är nästa steg”.

Veronica fortsätter ”Om vi hamnar i det läget att assistenten har en åsikt om någonting, det får bara förekomma om jag själv har bett om det, för då får jag skylla mig själv. Skulle assistenten lägga sig i ändå, då kan jag nog inte glömma det. Alternativet är att jag säger att det där vill jag inte höra”.

Pernilla har haft väldigt lite personalomsättning – en har jobbat i 17 år. Hon säger att hon tror att det beror på att hon försäker vara en medmänniska.

Orsaken till att hennes assistenter stannat länge tror hon är att hon, trots att hon är arbetsledare och ”ska få leva som jag vill och få vara den jag är” samtidigt är medmänniska. Hon säger att assistenterna mycket väl vet vad de ska göra när de jobbar hos henne, men att det får gå i den takt som assistenten själv vill.

Pernilla har jobbat för ett brukarstödcenter och, som hon säger, ”umgåtts mycket med andra som haft assistans och jag har märkt att om man bara är vanlig människa och samtidigt tydlig med hur man vill ha det och vad som är viktigt för mig och min självständighet, så går det bra.”

Hon säger också att hon har väldigt lätt att läsa av andra personer, att hon har lätt att känna vad den andre känner. Hon tror att hon har nytta av det i relationerna till hennes assistenter.