Julen närmar sig och jag är full med förväntan. Det är dags att förbereda sig. Vem ska samlas? Hos vem ska vi samlas? Vem ska göra vad? Detta är frågor som kanske har självklara svar inom vissa familjer men inte hos alla. Livets gång har gjort att traditionerna inte är självklara.
Dödsfall, olyckor, sjukdom, skilsmässor, funktionsnedsättningar – ja alla dessa och fler är en del i livets gång som gör att traditionen är inte självklart. Med ålder har jag förstått att tradition inte är evigt, inte som vi tror som barn, inte som vi kanske skulle vilja som vuxna. Jag har lärt mig att jag måste vara redo att ändra på hur det har varit, ibland från år till år.
Jag minns hur jag hade utvecklat en oro och ogillande för julen trots att högtiden alltid har varit en av mina favoriter. Det var efter min olycka. Jag visste att det inte skulle bli som jag hoppades. Jag visste jag skulle bli frustrerad, jag skulle inte kunna handla den maten jag ville, skulle inte kunna laga den maten jag ville, skulle inte kunna komma till kyrkan för midnattsmässan och flera andra saker skulle inte bli som jag ville. Jag hade inte den stöd jag behövde.
Ett år åkte jag bort för att fira julen för att undvika vara hemma och bli så frustrerad, men det blev inte bra. Jag åkte till släkten i USA som kunde hjälpa till. Men jag trivdes inte borta. Julen anser jag ska firas hemma. Inte hos mina föräldrar, jag hade flyttat hemifrån när jag var 17 år. Vi hade ingen tradition att träffas till julen och barnen trivdes inte att vara hemifrån. Att åka bort var ingen lösning.
Två år efter olyckan hade jag fått personliga assistans så jag kunde planera för att utföra allt som behövdes till jul men ända var det svårt. Det var svårt att hitta någon som ville jobba under julen och anhöriga ville inte gå i kyrkan. Man måste alltid bestämma över vad man har råd att göra – råd i detta fall är de assistanstimmarna som tillåter mig att göra som jag själv bestämmer.
När jag blev så ledsen fick jag stanna upp och tänka efter – känna efter. Vad var det som hände inom mig? Varför hade jag blivit så ledsen inför julen. Jag kommer från en familj med 7 barn och vi var många som träffades för julhelgen. Det var mycket mat, prat och presenter. Men nu hade jag två barn, bodde i Sverige med min släkt långt bort i USA.
Efter mycket reflexion kom jag kom på att det var mina förväntningar på jul som var problematiska. Jag förväntade mig att äta en viss mat som jag hann inte förbereda längre. Jag förväntade att vi skulle bli många men jag orkade inte ha så många hemma. Jag som nyskild var ensam någon av juldagarna eftersom barnen delade upp sina träffar hos mig och hos deras pappa och det är inte lätt att fira med andra – alla har sin släkt som de firar med. Jag förväntade mig att besöka kyrkan under julhelgen. Jag bestämde att jag var tvungen att ändra på mina förväntningar.
Jag bestämde att äta den mat som jag hann göra utan stress. Jag skulle träffa andra människor som var också ensamma under jultiden. De fanns. Och för att lösa problemet att ingen ville jobba under själva julfirandet hittade jag någon som var muslim som kunde tänka sig ta mig till kyrkan så jag kunde fira midnattsmässa. Nu är jag omgift med en man som delar mina förväntningar och tillsammans planerar vi, fixar vi och besöka kyrkan. Om något händer honom skulle jag behöva hitta nya lösningar igen men hoppas att så inte blir fallet…….
Veronica förklarar ”jag måste ju få en chans att känna att de är JAG som träffar andra, utan att assistenten är med, det är min enda möjlighet att göra så”. Det gäller ju även mot Veronicas make. För om de sitter och snackar vill hon inte att någon annan ska lägga sig i.