Eva berättar.
Jag är ofta barnvakt till mitt syskonbarn. Trots att jag fysiskt inte kan lyfta upp barnet springer barnet fram till mig i permobilen och klappar mig på knät. Det betyder: Jag vill sitta i knät!
Jag tittar då på assistenten som kommer närmare och lyfter upp barnet i mitt knä. Vi har diskuterat många av dessa situationer innan de uppstår – jag och assistenten. Jag vill att barnets och min relation ska stå i fokus. Barnets behov ska tillgodoses och det gör de bäst av mig som känner barnet. Hur det ska gå till det blir ett jobb för mig och assistenten att klura ut.
Det kan dock vara svårt att ta den diskussionen när vi väl befinner oss i den aktuella situationen så vi försöker prata om situationerna innan och efter. Däremellan gör vi så gott det går. Eftersom jag oftast är tydlig och bestämd kring många situationer och kring förhållningssätten fungerar det som en röd tråd i assistansen. Det underlättar för assistenterna som då kan ana hur jag vill att de agerar i en situation som vi ännu inte hunnit diskutera.