Kommunikation

Lotta har behov av att få prata med sin man, vänner eller bekanta utan att känna att assistenterna lyssnar och värderar det hon säger. Som om de, så att säga, inte var där.

Lotta vill slippa känslan av att hon måste ”stå till svars” även inför assistenten – att varken känna sig tvingad att anpassa det hon säger för att en assistent är närvarande eller att efteråt vara tvungen att försvara eller förklara sig för assistenten.

Lottas assistenter känner till detta så de har en överenskommelse om att inte ställa frågor angående något de hört Lotta kommunicera med någon annan. Lotta säger att hon ”känner sig fri genom att inte prata sönder saker” och att hon måste få ha rätten att vara sig själv i sitt eget hem.

Lotta tycker det är jobbigt när assistenterna i hårda ordalag utrycker sig negativt om något hon själv gillar. Det kan till exempel gälla en maträtt som ska tillagas eller en konsert hon ska gå på. Det handlar om tonläget, att till exempel säga: ”usch den artisten är ju skitdålig!”. Det har hänt att det har förstört upplevelsen.

Hon menar att hon egentligen inte är skyldig att känna till assistentens uppfattning, och om assistenterna ska uttala sin smak eller åsikt måste det vara i ett balanserat tonläge. Hon säger att hon ofta undviker att fråga vad de tycker.

Det här är något som Lotta tar upp tidigt med nya assistenter.

Johan tror att nyckeln till att assistenten trivs och upplever en god arbetsmiljö är att ha en dialog om arbetet. Bland annat pratar han mycket med sina assistenter om deras inbördes relation, om att vara assistent respektive assistansanvändare. Dessa samtal är inte planerade utan uppstår spontant.

Han anser att man, som i alla relationer, måste ge och ta. För honom är det viktigt med en ömsesidig flexibilitet, som gör att även han måste ha förståelse för att assistenten kan ha sämre dagar, och till exempel inte kräva honom/henne att allt på listan måste göras varje dag. ”Om mina assistenter mår bra, mår jag bra” resonerar han.

Han upplever det inte som att varken han eller assistenterna har problem med de båda rollerna ”vän” och ”professionell” utan tror assistenterna är ärliga med sina tankar och känslor när de pratar om deras relation. Han vill ha det högt i tak så att alla kan säga ifrån om något som inte känns bra; ”då säger man till direkt, så är problemet snabbt ur vägen”.

Undantaget är när assistenterna varit alltför dominanta (se tips Undviker alltför dominanta assistenter). I de få fall som det har blivit så har han kontaktat assistansanordnaren som arrangerat ett möte mellan honom, assistenten och assistansanordnaren.

Johan förstår inte alls synpunkten, som han hör i olika sammanhang, att man ska akta sig för att bli vän med assistenten. ”Det kanske fungerar för en del, men för mig skulle det bara kännas onaturligt”, säger han. För Johan är det viktigt att ha socialt utbyte med sina assistenter och de pratar mycket, om vädret, politik, musik, film och även om deras inbördes relation. Han tycker det är viktigt att man kan diskutera när man umgås så många timmar i sträck.

Därför trivs han bäst med ”någorlunda jämnåriga” assistenter. Att de är ”jämlikar” uppfattar han som en förutsättning för ett bra samarbete och en ömsesidig respekt.
Johan vill dock inte ha en och samma assistent mer än fyra dagar i sträck. Han menar att risken annars är stor att man börjar irritera sig på varandra och värsta fall får ”slut på saker att prata om”. Han säger att han har haft assistenter som han inte haft socialt utbyte av och att han tycker att det är hemskt.

En poäng med de dubbla rollerna är att om man skiljs åt som assistent/assistansanvändare har man kvar varandra som vänner.