Författararkiv: Ninnie

Barns olika synsätt

Ninnies två barn är helt olika i sina förhållningssätt till assistenterna. Ninnies äldsta son bryr sig inte om assistenterna över huvud taget. Han har full koll på deras roll, vad de gör där och inte gör men också att dom bara finns där. Ninnies dotter är däremot kontaktsökande och smyger gärna in i assistentrummet.

När dottern söker denna kontakt gör sig assistenterna tråkiga. Ninnie berättar: ”Jag har sagt att om man sitter med telefonen då kanske hon försöker titta vad de gör, då lägger de bort den. De behöver liksom inte uppmuntra, det händer inget kul där inne.”

Om dottern väljer att vara kvar i alla fall, följer assistenterna med henne till Ninnie. De uppmuntrar då henne att gå till mamma istället.

Ninnie har hela tiden försökt undvika att assistenterna tar för mycket plats i förhållande till barnen. Till exempel lyfter alltid assistenterna barnen med ansiktet vänt mot Ninnie. Det är alltid Ninnie som säger ja eller nej till barnen. Det är alltid Ninnie som tröstar och gosar med barnen. Assistenterna har aldrig någon uppfostrande roll utan det är helt och hållet Ninnies ansvar som förälder.

Ninnie har klara och tydliga regler för hur assistenterna ska förhålla sig. Allt handlar också om att hitta en balans. Assistenterna ska vara mjuka och varma i sitt förhållningssätt men inte vara inbjudande. Ninnie menar att det är en balans mellan att vara professionell men inte kall och hon respekterar den svårigheten.

Ninnie uttrycker det såhär: ”Jag vill inte ha en robot, men jag vill inte att barnen ska ha en lekkompis. Assistenterna svarar såklart när barnen pratar med dom, men de frågar inte vidare och initierar inte egna samtal med barnen som ”jaha hur har du haft det i skolan”. Ingenting sådant men om barnen berättar ”jag gjorde det här i skolan idag”, ”jaha vad kul” svarar assistenterna då. Punkt”.