Vara medmänniska

Pernilla har haft väldigt lite personalomsättning – en har jobbat i 17 år. Hon säger att hon tror att det beror på att hon försäker vara en medmänniska.

Orsaken till att hennes assistenter stannat länge tror hon är att hon, trots att hon är arbetsledare och ”ska få leva som jag vill och få vara den jag är” samtidigt är medmänniska. Hon säger att assistenterna mycket väl vet vad de ska göra när de jobbar hos henne, men att det får gå i den takt som assistenten själv vill.

Pernilla har jobbat för ett brukarstödcenter och, som hon säger, ”umgåtts mycket med andra som haft assistans och jag har märkt att om man bara är vanlig människa och samtidigt tydlig med hur man vill ha det och vad som är viktigt för mig och min självständighet, så går det bra.”

Hon säger också att hon har väldigt lätt att läsa av andra personer, att hon har lätt att känna vad den andre känner. Hon tror att hon har nytta av det i relationerna till hennes assistenter.

Arbetsmiljön, vad är viktigt?

Stefan tycker det ska finnas handskar och handsprit. Han brukar fråga om det känns bra, man ska inte vara rädd för att fråga om man undrar över något. Assistenten får inte känna att det är konstigt att säga till om något känns fel.

 

Diskutera konflikter

Är det någonting som är väldigt känsligt för assistenten, då försöker Veronica ta upp det någonstans där de kan vara själva. Oftast får Veronica sina chanser när hon är ute och går, då brukar det bli ganska naturligt. Veronica kan säga ”den här situationen blev inte bra, kan vi göra såhär istället, eller kan du tänka på det här?”. Veronica tror att ju mer man plöjer saker direkt, desto lättare blir det att lösa konflikter.

Veronica är inte rädd att ta konflikten men måste vara överens med sig själv om vad som gäller innan hon pratar med assistenten. Där kommer självkänslan in. Om Veronica är trygg i sig själv blir det ingen stor sak att prata med assistenten eftersom Veronica vet var hon står.

 

 

Anpassar sig ”automatiskt”

Annikas assistenter är väldigt olika vad gäller sätt och ålder. Hon säger att hon omedvetet anpassar sig, och hon trivs med det.

Hon pratar till exempel olika mycket med de olika assistenterna. ”Om någon kommer in i ens hem och är glad och pratsam, ja då blir man ju likadan. Jag har jättelätt att falla in i hur folk är runtikring. Kommer någon in och bara säger hej och sedan går in och sätter sig, har jag svårt att vara glättig och trevlig och lättsam. Det är ingenting jag tänker på själv, utan det blir bara så automatiskt.”

Annika säger att hon trivs med det och tänker att det kan vara en orsak till att assistenterna också trivs hos henne och att de stannar länge.

Lena om lönen

– Vi har ungefär som en normal undersköterskalön. Men visst kan man tycka att lönen behöver vara rimlig, för vi blir ju så betydelsefulla för den person vi jobbar för. Men jag har inga större förväntningar. De finns ju inte mer pengar att ta av än det försäkringskassan betalar ut, det finns ju liksom en gräns för de timmar de blivit beviljade. Och det ska räcka till vår lön. Det är så enkelt. Det finns en maxgräns som det aldrig går att komma över. Man kommer aldrig att bli någon höginkomsttagare i det här yrket. Så på det viset handlar det mer om att trivas.

Bra med egna initiativ

Annika uppskattar att assistenterna tar egna initiativ men hon tycker inte det är något hon kan kräva utan ser det mer som en bonus.

Annika säger att hon är nöjd med alla sina assistenter men att en av dem är bättre än de andra att ta egna initiativ. Annika tycker inte att hon kan kräva att de ska ta egna initiativ men hon säger att hon föredrar det framför motsatsen: ”att de kanske går och plockar och tar bort ogräs från rabatten utan att jag behöver säga ’där står det en maskros.’ Det är såklart superskönt”. Men att kräva det eller be om det skulle kännas som ett klagomål, ”lite kränkande på något vis”.

Annika har inget nedskrivet om hur eller hur mycket som till exempel ska städas och hon uppfattar den mer ambitiöse assistentens initiativkraft som ”bonus”, att hon gör lite mer än vad Annika själv kan begära säger hon. ”Men de andra assisterna gör precis det de ska, det är ingenting jag kan klaga på”.

På frågan om det inte finns någon begränsning för hur mycket en assistent kan pyssla på egen hand svarar hon: ”Nej. Men ja, i så fall när det uppenbarligen inte behövs”.

Känna stolthet som assistent

Erik berättar att han inte tror att det är bra att assistenten går till jobbet och gör det hen ska bara för att få pengar. En assistent måste kunna känna stolthet. Assistentens hjälp gör att den assistansberättigade personen får möjlighet att leva sin dröm. Att kunna ta hand om sina barn eller åka ut och resa.

Jag försöker alltid vara respektfull mot mina assistenter, säger Erik och är noga med det, vilket har fått dem att känna sig som en i gänget. Jag är tacksam och jag säger även det till assistenten, förklarar Erik.

 

 

Cecilia om att bli kompis med den man jobbar för

– För mig personligen skulle det vara mer påfrestande att vara kompis med den jag jobbar för. Då blir det svårare att ta kritik om man inte har en bra dag, att det ändå förväntas att jag ska vara en bra kompis. Men alla är olika och jag vet att det finns vissa som trivs jättebra med att ha en sån relation med personen hen jobbar för. Men för mig hjälper det att tänka att inte blanda ihop våra privatliv för då behöver det inte bli så komplicerat.

Anpassa assistansen till barnen

När Annika ser tillbaka på hur det har gått att ha barn och personlig assistans så tycker hon att det generellt har gått väldigt bra. Men det gäller att anpassa assistansen så att den passar barnens behov.

När man har barn och personlig assistans gäller det att vara uppmärksam på barnens förändrade behov i takt med att de växer. Ett exempel som Annika beskriver är att det var naturligt att assistenterna var ”en del av familjen” när barnen var små och att barnen var vana vid deras närvaro men att de som tonåringar ibland helst ”valde bort” assistenterna. Annika berättar om sin dotter som kommit upp i tonåren: ”hon tyckte att det var jättejobbigt att komma hem och berätta något från skolan när assistenterna satt med. Så vi bestämde att assistenterna skulle vara inne på assistentrummet vid den tiden.”

Assistans vid matlagning

Ett av Tinas största intressen är matlagning och hon lagar ofta mat efter recept från tidningar.

Tina säger att de assistenter som hon har nu jobbat så länge så att de vet hur hon vill ha maten. ”Om jag gör köttfärssås så har de koll på hur löken ska hackas så det behöver jag inte upprepa”. Men när de är nyanställda får hon lära upp dem: ”då får jag ju säga precis hur det ska vara, om det till exempel ska hacka löken fint eller i halvmånar”.

Kryddar gör hon för det mesta själv. ”Assistenten håller fram kryddburken och så tar jag en sked. Jag har ju lagat mat i många år så jag vet ungefär hur mycket kryddor jag vill ha.”