Reflektioner från assistenter

– Det har väl hänt att jag tänkt ”det där hade jag ju inte behövt säga”. Det är klart att sånt händer, när man lärt känna varandra väldigt bra och jobbat ihop i flera år. Att man kan känna att nu har jag tjattrat på lite för mycket. Men då har jag inte pratat om privata saker utan mer allmänna, och att jag borde ha hejdat mig lite grann. Jag vet ju ändå vart gränsen går för mig. Jag skulle inte dela med mig av för privata saker och jag skulle inte fråga heller.

– Om vi till exempel är ute så undviker jag ju att få kontakt med såna jag känner. Men om det ändå kommer fram någon och pratar med mig… Då kan jag och Ingrid prata om det efteråt och hon säger ungefär ” det här blev lite konstigt, men du kunde ju inte göra så mycket annat, hon kom ju fram och började prata med dig”. Vi resonerar och jag får liksom ett tips på hur jag kan göra nästa gång.

– Ja, ibland kan jag absolut känna att ”idag har jag gjort mitt bästa”. Eller egentligen: ”idag har jag gjort mitt bästa och varit positiv”. För om ska jag känna att jag gjort ett bra jobb räcker det inte med att jag gjort det jag ska, om jag samtidigt varit negativ. Jag tror det lyser igenom att jag varit trött och känt mig allmänt hängig och då, när jag åker hem, kan jag känna ”varför var jag så… jag har varit negativ idag, jag kunde gjort ett mycket bättre jobb…” Det räcker inte med att göra det jag ska.

– Hon (en person med en lindrig utvecklingsstörning) har ett nätverk men det är ju det som är så synd att hon inte använder det för att hon har assistenter runt omkring sig. Hon inser inte att vi inte är riktiga vänner utan bara assistenter. Att hon glömmer bort att hon behöver riktiga vänner också. Men det är nog lätt att tappa när man har assistenter runt omkring sig hela tiden. Då hör man inte av sig till någon annan och risken är att man blir isolerad. Men det får man ju hjälpa henne att undvika.

– Det tar sin tid innan man lär känna personen. Det är mycket jobb i början att lära känna en ny människa och hennes liv. Man vill ju komma så långt att man kan detaljerna så att dagarna bara kan flyta på, det tar säkert ett halvår. Alltså allting, vardagsrutiner och alla detaljer, det är ju så mycket… Personen kanske jobbar, går i skola eller gör speciella saker på sin fritid, så det tar ett tag innan allt flyter så att man själv känner sig lugn.

– Jag tycker att jag har blivit så gammal (drygt 30) så jag vill ha ett jobb som jag trivs med och som jag tycker är kul att gå till. Innan jag började var jag tvungen att erkänna att jag inte kommit särskilt långt och att jag måste hitta ett sätt att utvecklas på. Jag tror inte jag bryr mig om högre eller lägre status, huvudsaken är att jag mår bra och att jag klarar av att försörja min familj. Sen blir det väl ett lyft av att veta att man kan hjälpa en annan människa, när det behövs så lite, som man egentligen gör, för att ge någon annan en dräglig vardag.

– Jag ser jobbet som ett samarbete mellan mig och den jag jobbar för. Det krävs att båda kommunicerar och är tydliga så att det inte blir några missförstånd. Det tror jag är jätteviktigt.

– Vi vattnade till exempel aldrig blommorna själva, hon var med och sa hur hon vill ha det. Det blev som att man jobbade utan hjärna (skratt). Jag var bara en fysisk kropp och hon var hjärnan. Om hon lämnade mig en stund så gav hon mig direktiv på det jag skulle göra och när jag var klar skulle jag inte göra något mer. Jag började aldrig pyssla, det skulle hon inte gillat, utan jag gjorde bara det hon hade sagt, det var hennes hem. Det blev avslappnat på ett vis, man behövde inte tänka så mycket, ”jaha så här vill hon ha det, ja, då är det bra så”. I början var det svårt och jag tänkte ”jaha ska jag inte göra något, ska jag bara sitta här?” Men det gick bra.