Reflektioner från assistenter

– Inför varje ny assistentberättigad person som jag börjat jobba för har jag först trott att jag inte ska klara det. Men samtidigt har jag velat utmana mig själv och tänkt att jag vill lära mig nya saker. Och tänker man så gör man det, lär sig nytt. Så jag tycker det är jättekul att jag hamnat i de här situationerna och att jag träffat de här människorna. Jag är inte den som börjar för att jag ska sluta, om jag inte ska flytta. Om jag trivs blir jag kvar.

– Grannarna frågade mig om jag ville prova att jobba som assistent för deras dotter. Så jag började där på måndagen efter jag tagit studenten. Jag trivdes och det funkade jättebra. Så det var en slump som bara blev så bra. Men jag visste ju att jag ville jobba med människor.

– Vi har ungefär som en normal undersköterskalön. Men visst kan man tycka att lönen behöver vara rimlig, för vi blir ju så betydelsefulla för den person vi jobbar för. Men jag har inga större förväntningar. De finns ju inte mer pengar att ta av än det försäkringskassan betalar ut, det finns ju liksom en gräns för de timmar de blivit beviljade. Och det ska räcka till vår lön. Det är så enkelt. Det finns en maxgräns som det aldrig går att komma över. Man kommer aldrig att bli någon höginkomsttagare i det här yrket. Så på det viset handlar det mer om att trivas.

– För mig personligen skulle det vara mer påfrestande att vara kompis med den jag jobbar för. Då blir det svårare att ta kritik om man inte har en bra dag, att det ändå förväntas att jag ska vara en bra kompis. Men alla är olika och jag vet att det finns vissa som trivs jättebra med att ha en sån relation med personen hen jobbar för. Men för mig hjälper det att tänka att inte blanda ihop våra privatliv för då behöver det inte bli så komplicerat.

– Hon visar exakt hur hon vill ha det och då gör jag exakt så. Inte som jag själv skulle ha gjort hemma. Egentligen är det självklart. Om hon ber mig ställa blomman i fönstret kan hon rätta mig: ”jag vill ha den mer till höger” och jag tänker ”ja, det är klart, det är inte jag som bor här.” Jag gör heller inget utöver det hon ber mig om för att vara snäll, för då går det tid, då blir det till sist så att man inte hinner med det som hon planerat.

– Jag blir nog kvar. Jag är rätt nöjd. Det är planen just nu, sen får vi se. Jag är inte någon som vill rota mig resten av livet. Jag tycker om utmaningar, sen får vi se om det är ett assistentjobb hos nån annan, för att bara att byta person gör ju att man måste byta hela sitt sätt att göra saker på. Sen får vi se. Just nu är jag väldigt nöjd med att jobba som personlig assistent.

– Jag ser det som att vi är kollegor. Att man har den sortens respekt för varandra och den jargongen också; bara för att man inte är kompisar behöver man inte vara någon robot. Det är ändå en arbetsplats, att man kan prata och ha det trevligt tillsammans.

– Jag tror att det skulle vara bra att marknadsföra yrket på nåt sätt. Det behöver synliggöras lite mer som ett yrke, som ett riktigt jobb – ett jätteviktigt jobb. Det är jättemånga som inte riktigt vet vad för typ av arbete det är, så det skulle behöva synliggöras i ett teveprogram eller i en dokumentär; ringa in det som är det centrala i jobbet och ge en positiv bild av det. Men det skulle kännas fel att göra ”reklam”. Risken är att få in såna som inte passar.

– När jag kommer till jobbet vet jag inte vad jag ska göra. Hon vet det men hon berättar inte det. Hon kan säga: ”vi ska dammsuga sen men nu kan du sitta”. I början tänkte jag ”men varför inte nu då?” Hon ger oss inte hela planen. Hon säger vad som ska göras efter hand, så det blir som små överraskningar hela tiden. ”Nu ska vi göra det här” och jag tänker ”jaha, ja då är det bara att hoppa på nästa uppgift.” Så när jag kommer dit är jag helt öppen, har ingen aning om vad vi ska göra. Men det ger sig. Jag bara följer.

– Märker inte så stor skillnad men på ett vis var det bättre förut eftersom hon jag jobbade för också var min chef.  Det var hon som anställde mig och det var hon som satte min lön. Hon såg vad jag gjorde och hon visste om jag gjorde ett bra jobb eller inte, istället för att ha en chef som sitter på ett kontor i en annan stad och inte vet vad jag gör på dagarna. Han kan inte värdera mitt arbete. Då får jag säga ”jag gör ett bra jobb” när jag träffar honom och hoppas att han tror mig.