Reflektioner från assistenter

– Han var väldigt sträng och hade dåligt tålamod. Det var jobbigt i början, svårt att veta hur man skulle förhålla sig. Det tar ju lite tid att veta hur man ska vara och vad man ska göra med någon man aldrig träffat förut men hos honom blev man som lite dumförklarad när man gjorde fel. Men jag försökte göra det bästa av situationen och gjorde allt för att visa att jag försökte göra rätt nästa gång och sen gick det ju bättre och bättre… Det är viktigt att inte ta det personligt, då blir man knäckt.

– Det viktigaste är ju att hennes önskemål är inbakat i den personlighet man har. Att kunna vara en fluga på väggen och surra fram och hjälpa till när hon vill det och sen försvinna igen. Men det var ganska roligt… jag var ju inte alls som hon hade tänkt sig, och det sa ju hon direkt. Att det gick bra tror jag berodde på att hon var så rak och tydlig och att jag var lyhörd. Hon förklarade jättelugnt ”andra personer vill kanske ha det så men jag vill ha det så här”. Så jag hade verkligen hakan i golvet: ”jaha, är det så jag ska jobba…” Men det är enkelt om man lyssnar.

– Då handlar det mer om att tolka hur personen vill ha det och det är svårare att göra ett riktigt bra jobb. Men hon kanske inte har haft assistans i så många år och helt enkelt inte vet hur hon vill ha det, inte har någon bild av sin ”perfekta assistans”.

– Man kan själv tänka att man gjort rätt men om inte personen tycker det så är det ju inte det. Man kan tycka att ”så här skulle inte jag ha gjort” men man kan inte säga vad som är rätt eller fel för någon annan. Det är bara att tänka hur det skulle vara om någon annan bestämde över mitt liv, hur det skulle kännas om nån sa till mig att jag vattnar mina blommor fel… Det är ju den personen som bestämmer vad som är rätt eller fel. För det är ju den personens liv.

– Så här är det ju med jobb inom vård och omsorg, att vara sjuksköterska, ledsagare, förskollärare… det är viktiga jobb men det är dålig lön och låg status. Å andra sidan tror jag inte man passar om man tycker att lönen är det viktigaste. Jag tror det är viktigt att få uppskattning för det man gör. Känner man sig inte uppskattad måste man ha väldigt mycket inre drivkraft och veta varför man vill jobba med det här. Men så dålig lön tycker jag inte att det är om man jämför med en sjuksköterska som ändå har pluggat mycket mer. En sjuksköterska tjänar ju inte så mycket mer trots en treårig utbildning. Det ger ju ändå lite perspektiv.

– Det här yrket passar inte för alla. Folk tror att det är lätt, att det inte är så noga för det krävs ingen utbildning… Alla kan inte kan stänga av sig själva tillräckligt mycket för att bli en bra assistent.  Det är svårt att marknadsföra ett yrke där man inte tycker det passar vem som helst, att det är viktigt vilka som blir utvalda.

– Vi vet inte så mycket om hennes kompisar. När hon träffar dom är inte vi med. Hon håller sitt privatliv för sig själv. Precis som sina tankar. Det är bra. Det är inte alla som kan det.

– Det tar sin tid innan man lär känna personen. Det är mycket jobb i början med att lära känna en ny människa och hennes liv. Man vill ju komma så långt att man kan detaljerna så att dagarna bara kan flyta på, tar säkert ett halvår. Alltså allting, vardagsrutiner och alla detaljer, det är ju så mycket… Personen kanske jobbar, går i skola eller gör speciella saker på sin fritid, så det tar ett tag innan allt flyter så att man själv känner sig lugn.

Jag har ju den sociala biten på mitt andra jobb, i servicebranschen. Jag har tyckt om att ”bolla” mellan att ena dan få vara social och nästa dag komma till Ingrid och inte behöva prata alls. Skithäftigt med de två olika världarna.

– Risken är att man tar över personens liv om han eller hon inte uttrycker sin vilja. Det är inte så bra. De ska ha ett eget liv. För även om personen skulle ha en utvecklingsstörning så är det ju den personen man jobbar åt och som man ska utgå ifrån. Så ser jag på yrket. Man ska följa och inte bara dra omkring personen på sånt man själv vill göra. De flesta har ju egna intressen.