Jag har träffat många assistenter som har en anhörig med funktionsnedsättning och sett det här på nära håll och därför valt det här yrket. Först kanske hjälpt till som familjemedlem sen gått över till att bli att assistent ”på riktigt”. Men jag har inga såna erfarenheter. Aldrig varit kompis eller knappt sett personer som har några funktionshinder innan jag började. Men jag har alltid tyckt om att hjälpa andra och velat ha det som yrke. Jag började som undersköterska inom äldreomsorgen och sjukvården men det störde mig att bara bli ”halvfärdig” innan jag måste gå vidare till nästa patient. Jag kände mig aldrig nöjd med min arbetsinsats och var jämt stressad. Så jag tänkte att personlig assistent borde vara ett sånt jobb; att kunna koncentrera mig på en person och se till att göra det perfekt, inte göra nåt halvdant. Det var nog det som gjorde att jag kom in på den här banan. Det handlade om min egen inställning till hur jag vill jobba. Och trivs ju med det.
Månadsarkiv: oktober 2014
Lena om yrkesrollen och om behovet av tydlighet
Jag är ju väldigt lyhörd, jag är sån som person. Och jag vill väldigt gärna följa. Jag älskar att följa någon annan och tycker om att göra precis så som den personen önskar. Ju bättre jag lyckats följa desto nöjdare blir jag. Det är verkligen det här jobbet går ut på känner jag, att ställa om sig efter de riktlinjer man har fått. Så då är det skönt om personen man jobbar för är tydlig, det är mycket svårare att följa någon som inte är så duktig på att leda. Då blir det: ”vad vill du egentligen?”. Då blir man tvungen att pröva sig fram.
Lisa om att arbeta med en assistansanvändare utan sociala förväntningar på assistenten
Att ha en ”närmre” relation till den man är assistent för tror jag är mer krävande. Jag har ju mitt egna liv. Jag behöver inte gå till jobbet och bli kompis med någon. Bara jag sköter jobbet. Så nej jag vill nog ha det så här. Det är roligt att vara så bortkopplad men ändå känna sig så trygg i det. Man sitter ju inte och tänker ”nu ska jag inte synas”, det är så självklart.
Lena om en liten ”yrkesskada” (berättat skrattande)
När jag jobbar med Eva är jag så van vid att inte möta andras blickar till exempel när vi är på stan eller när hon har besök i hennes hem. Så, ibland när jag kommer hem efter ett arbetspass och jag och min man har gäster, kan jag upptäcka att jag också undviker deras blickar. Att jag fortfarande är kvar i min bubbla från jobbet.
Dokumenthållare
När Conny läser längre brev eller information som är detaljerad använder han en dokumenthållare för att hans assistenter ska spara på axlarna och på kroppen. Om han ska läsa en kort stund håller hans assistenter upp pappret men om han vet redan innan att han ska läsa ett längre brev så använder han dokumenthållaren.
Manushållare Luxo 801 300 gr a4
Cirkapris 1 150
Dokumenthållare Unilux 386 svängarm a4
Cirkapris 629
Dokumenthållare Clas Ohlson
Cirkapris 249
Redaktörens kommentar
Det finns en mängd olika dokumenthållare. De finns i väldigt många olika prisklasser, med eller utan arm, självhäftande, med bordsfot och magnetiska.
Lisa om att börja jobba åt en assistansanvändare som verkligen inte ville ha några ”nya kompisar”
Jag trodde att Ingrid och jag skulle vara kompisar. Det var min bild av ett assistansjobb. Att man var där för att hjälpa men att man också skulle ha en relation till varandra. Så jag kom ju in där, jätteglad i hågen och med värsta utstrålning och tänkte att det här jobbet ska jag ha. Medan hon: ”öhh, nej tack. Jag behöver inga kompisar”. Så jag tyckte det var jäkligt spännande. Det blev ju att man verkligen fick spärra upp öronen för hur hon ville ha det.
Lisa om lönen
Det klart att jag tycker att lönen är viktig. Jag har också en familj och jag jobbar för att försörja mig. Det går det inte att rycka på axlarna åt. I det här jobbet måste man ju verkligen vara öppen, inte ha planer för vad som ska kunna hända under dagen, man hinner knappt gå på toaletten. Man vet inte när man ska få äta. Man har ingen planerad rast. Man ger så mycket av sig själv så nog tycker jag att några kronor mer i timmen är det värt om man tänker på den personliga uppoffringen, man gör ju en ganska stor insats. Jämför med många andra. Höginkomsttagare blir man ju inte i det här yrket så därför är det viktigt att man trivs. Så får man vara glad om det räcker. Men man jobbar inte för lönen
Lena om yrkesrollen
Den frågan är svår. Yrkesrollen är väldigt varierad. Det handlar inte om det man gör för det är ju väldigt beroende på vem du jobbar för. Det handlar om att underkasta sig den man jobbar åt. Men om personen har en utvecklingsstörning måste man vara med och styra mentalt, för att få deras dag att fungera. Men du ska ju fortfarande inte vara där som dig själv utan som deras assistent och utgå ifrån vad du tror att dom vill göra. Du måste ju underkasta sig den personens vilja även om hon eller han inte kommunicerar. Du måste försöka förstå vad de önskar med sitt liv. Man kan inte tänka ”vad skulle jag göra om jag vore du?” Det är inte alltid vad den personen skulle vilja.
Assistenter under introduktion arbetar inte med mitt barn
Annika har ett barn, Erik, som är ett och ett halvt år. När hon introducerar nya assistenter (se tipset Tre dagars introduktion) väljer hon att inte ta in Erik i introduktionen utan låter assistenterna helt fokusera på Annika själv.
Annika låter visserligen den nya assistenten träffa Erik men väntar med att låta assistenten arbeta med praktiska saker som rör honom, klä på och av, byta blöjor etc. Annikas man, pappan, tar hand om Erik när assistenten är ny. Annika anser att det är tillräckligt mycket för en ny assistent att lära sig plus att hon vill bespara Erik en ny, kanske osäker, person. Annika väljer att vänta med det till den nya assistenten är färdigintroducerad så Annika är säker på att hon eller han kommer att fortsätta att jobba.
För mer tips angående introduktion; ett introduktionspass i taget, en utmaning med introduktion av de olika assistenterna, tre dagars introduktion, introducerar ny assistent med introduktionsmall, handledning från läkare och sjukgymnaster, anställning av nya assistenter kräver noggrannhet och omsorg, hur Yasmin rekryterar nya assistenter, utförlig beskrivning av varje handgrepp i köket.
Inte låta skadan bli identitet
För Annika handlar det väldigt mycket om hur hon ser på sig själv. Skadan, menar hon, får inte ta för stor plats av hennes identitet. ”Det är en del av min kropp som inte funkar, ja absolut, men det är ju å andra sidan väldigt mycket i mitt liv som är precis som för vem som helst”, säger hon.
Det kan låta enkelt men Annika säger att det förhållningssättet är både det svåraste och det viktigaste för henne.
Annika säger att hundra procent oberoende, som hon var innan hon skadade sig, kommer hon aldrig bli och att det ibland kan kännas omänskligt att ha assistans, att ha en annan människa att ta hänsyn till på det sättet. Därtill menar hon att den politiska utvecklingen, det ”alltmer hårdnande klimatet”, försämrat den personliga assistansen. Att det med ökade kontroller gjort livet med assistans än mer ofritt i jämförelse med personer som inte har assistans, ”det är inte något att hyckla om”, säger hon. Men hon menar att hon ändå fortfarande kan vara ”självbestämmande på det personliga planet”.
Annika tror de flesta som skulle komma in i hennes liv en dag ”skulle bli förvånade över hur ordinärt det är och inte alls så annorlunda någon annans, bara lite extra meck”.