Det finns olika typer av arbetsmöten i min vardag. Det finns dem som är korta och okomplicerade och så finns det dem som är längre och mer komplicerade. Jag har någorlunda koll på hur mötena kommer utspela sig, vad min roll är och såvidare. På så sätt kan jag avgöra hur nära jag behöver placera assistenten. Ibland kan assistenten sitta utanför lokalen med telefonen och larmet som jag använder för att kunna kommunicera och nå assistenten. Ibland kan assistenten sitta med i rummet och ibland behöver assistenten sitta bredvid mig. Om jag ska visa saker eller rösta med handuppräckning behöver jag ha assistenten nära mig. Behöver jag inte ha assistenten i min närhet brukar det underlätta både för mig, assistenten och de andra närvarande att assistenten sitter lite längre bort. Många verkar ha svårt att förhålla sig till assistenterna, ibörjan iallafall. De vill gärna samtala mycket, fråga frågor och det gör att jag hamnar i skymundan vilket ingen annan utan personlig assistent gör. Dessutom så tycker jag att det ibland begränsar min förmåga att ha en obruten kommunikation med assistenten. Den får svårare att ha fokus på mig och mina signaler om det är fler som vill ha assistentens uppmärksamhet.
Genom att ha större fysiskt avstånd till assistenten har jag märkt att människor inte har samma behov av att samtala eller interagera med dem. Sen är det såklart hela tiden en avvägning av mitt behov av assistenten. Är jag osäker har jag alltid assistenten nära tills jag har koll på situationen. Först då kan jag be assistenten att ta lite avstånd. Det sker hela tiden i samtal med assistenten så att vi två är överens och vet var vi har varandra.