Författararkiv: Assistenter

Jag tycker att jag utvecklas jättemycket, men det är svårt att sätta fingret på hur. Jag tror att man lär sig samarbeta på ett väldigt annorlunda sätt. Ibland kan det gå flera timmar utan att man säger någonting men ändå gör man jättemycket tillsammans – att man lärt sig samarbeta så pass bra att man kommunicerar utan ord. Jag har lärt mig mycket om mig själv och om hur människor funkar, mycket om kommunikation… Det är svårt att sammanfatta men det är jättemycket.  Det har fått mig att se på livet på ett annat sätt och gett mig en mer positiv grundsyn, att det inte finns några hinder att göra det man vill. Det är inspirerande.

Man får helt enkelt känna in. Alla människor är ju olika… det är ju det som är personlig assistans, att verkligen känna in vad den här personen vill ha av mig. Det kan till exempel vara så att man ska vara väldigt tillbakadragen och bara göra vardagliga rutinmässiga sysslor hos den ene men ha mer social kontakt, sitta vid köksbordet och prata, hos den andra. Det kan se så otroligt olika ut.

Jag har träffat många assistenter som har en anhörig med funktionsnedsättning och sett det här på nära håll och därför valt det här yrket. Först kanske hjälpt till som familjemedlem sen gått över till att bli att assistent ”på riktigt”. Men jag har inga såna erfarenheter. Aldrig varit kompis eller knappt sett personer som har några funktionshinder innan jag började. Men jag har alltid tyckt om att hjälpa andra och velat ha det som yrke. Jag började som undersköterska inom äldreomsorgen och sjukvården men det störde mig att bara bli ”halvfärdig” innan jag måste gå vidare till nästa patient. Jag kände mig aldrig nöjd med min arbetsinsats och var jämt stressad. Så jag tänkte att personlig assistent borde vara ett sånt jobb; att kunna koncentrera mig på en person och se till att göra det perfekt, inte göra nåt halvdant. Det var nog det som gjorde att jag kom in på den här banan. Det handlade om min egen inställning till hur jag vill jobba. Och trivs ju med det.

Jag är ju väldigt lyhörd, jag är sån som person. Och jag vill väldigt gärna följa. Jag älskar att följa någon annan och tycker om att göra precis så som den personen önskar. Ju bättre jag lyckats följa desto nöjdare blir jag. Det är verkligen det här jobbet går ut på känner jag, att ställa om sig efter de riktlinjer man har fått. Så då är det skönt om personen man jobbar för är tydlig, det är mycket svårare att följa någon som inte är så duktig på att leda. Då blir det: ”vad vill du egentligen?”. Då blir man tvungen att pröva sig fram.

Att ha en ”närmre” relation till den man är assistent för tror jag är mer krävande. Jag har ju mitt egna liv. Jag behöver inte gå till jobbet och bli kompis med någon. Bara jag sköter jobbet. Så nej jag vill nog ha det så här. Det är roligt att vara så bortkopplad men ändå känna sig så trygg i det. Man sitter ju inte och tänker ”nu ska jag inte synas”, det är så självklart.

När jag jobbar med Eva är jag så van vid att inte möta andras blickar till exempel när vi är på stan eller när hon har besök i hennes hem. Så, ibland när jag kommer hem efter ett arbetspass och jag och min man har gäster, kan jag upptäcka att jag också undviker deras blickar. Att jag fortfarande är kvar i min bubbla från jobbet.

Jag trodde att Ingrid och jag skulle vara kompisar. Det var min bild av ett assistansjobb. Att man var där för att hjälpa men att man också skulle ha en relation till varandra. Så jag kom ju in där, jätteglad i hågen och med värsta utstrålning och tänkte att det här jobbet ska jag ha. Medan hon: ”öhh, nej tack. Jag behöver inga kompisar”. Så jag tyckte det var jäkligt spännande. Det blev ju att man verkligen fick spärra upp öronen för hur hon ville ha det.

Det klart att jag tycker att lönen är viktig. Jag har också en familj och jag jobbar för att försörja mig. Det går det inte att rycka på axlarna åt. I det här jobbet måste man ju verkligen vara öppen, inte ha planer för vad som ska kunna hända under dagen, man hinner knappt gå på toaletten. Man vet inte när man ska få äta. Man har ingen planerad rast. Man ger så mycket av sig själv så nog tycker jag att några kronor mer i timmen är det värt om man tänker på den personliga uppoffringen, man gör ju en ganska stor insats. Jämför med många andra. Höginkomsttagare blir man ju inte i det här yrket så därför är det viktigt att man trivs. Så får man vara glad om det räcker. Men man jobbar inte för lönen

Den frågan är svår. Yrkesrollen är väldigt varierad. Det handlar inte om det man gör för det är ju väldigt beroende på vem du jobbar för. Det handlar om att underkasta sig den man jobbar åt. Men om personen har en utvecklingsstörning måste man vara med och styra mentalt, för att få deras dag att fungera. Men du ska ju fortfarande inte vara där som dig själv utan som deras assistent och utgå ifrån vad du tror att dom vill göra. Du måste ju underkasta sig den personens vilja även om hon eller han inte kommunicerar. Du måste försöka förstå vad de önskar med sitt liv. Man kan inte tänka ”vad skulle jag göra om jag vore du?” Det är inte alltid vad den personen skulle vilja.