Arbetsmöten

Det finns olika typer av arbetsmöten i min vardag. Det finns dem som är korta och okomplicerade och så finns det dem som är längre och mer komplicerade. Jag har någorlunda koll på hur mötena kommer utspela sig, vad min roll är och såvidare. På så sätt kan jag avgöra hur nära jag behöver placera assistenten. Ibland kan assistenten sitta utanför lokalen med telefonen och larmet som jag använder för att kunna kommunicera och nå assistenten. Ibland kan assistenten sitta med i rummet och ibland behöver assistenten sitta bredvid mig. Om jag ska visa saker eller rösta med handuppräckning behöver jag ha assistenten nära mig. Behöver jag inte ha assistenten i min närhet brukar det underlätta både för mig, assistenten och de andra närvarande att assistenten sitter lite längre bort. Många verkar ha svårt att förhålla sig till assistenterna, ibörjan iallafall. De vill gärna samtala mycket, fråga frågor och det gör att jag hamnar i skymundan vilket ingen annan utan personlig assistent gör. Dessutom så tycker jag att det ibland begränsar min förmåga att ha en obruten kommunikation med assistenten. Den får svårare att ha fokus på mig och mina signaler om det är fler som vill ha assistentens uppmärksamhet.

Genom att ha större fysiskt avstånd till assistenten har jag märkt att människor inte har samma behov av att samtala eller interagera med dem. Sen är det såklart hela tiden en avvägning av mitt behov av assistenten. Är jag osäker har jag alltid assistenten nära tills jag har koll på situationen. Först då kan jag be assistenten att ta lite avstånd. Det sker hela tiden i samtal med assistenten så att vi två är överens och vet var vi har varandra.

Politiska uppdrag och assistans

Hantera tankar och känslor

Politiska uppdrag och assistans visade sig inte lätt att kombinera men inte omöjligt. Jag kom ihåg mina första uppdrag och de problem som uppstod.

Första problem blev att assistenten klagade. Han tyckte inte om Miljöpartiet och ville helst slippa vara assistent på möten. Mina principer har varit att det är jag som bestämmer vilken assistent jag ska ha för mina pass och att det inte är assistenterna som själv säger vilken typ av pass de vill ha. Men jag har också förstått med tiden att det blir problematisk om någon inte trivs. Jag bestämde att inte ha med personen i frågan på Miljöparti möten.

Sedan valde jag en person som själv var med i partiet. Detta visade sig också vara problematisk. Personen var tillräckligt känd och började bidra i debatten vid möten. Hon blev så engagerad att det var svårt att få henne att förstå när jag behövde min assistans och skulle till exempel på toa. Att skilja på roller fick jag påminna henne om.

Det tredje problem blev när jag fick ett förtroendeuppdrag med mer känsliga beslut. Det blev svårt att veta när assistenten förväntades vistas utanför rummet. Det var så att vissa ärenden innehöll känslig information och innebar att tystnadsplikten skulle respekteras. Assistenten fick lämna rummet eller satt ute i hallen hela mötet. Detta var innan mobiltelefonenstid där man kan ringa för att signalera att assistenten behövdes. Jag undrade också om inte assistenten som skulle enligt sin tjänst respektera tystnadsplikten skulle kunna vara kvar i rummet men det fanns skilda meningar om detta.

Ett annat problem var de dubbla kostnaderna. Partiet täckte inte assistentens kostnader som kunde vara bl.a. transport och hotell vid resorna. Till slut hade inte jag råd att vara politiker det kostade för mycket.

Vad lärde jag mig av erfarenheten som politiker med assistans?

  • Att välja en assistent som skulle trivas med arbetet inom politik som kräver tålamod att sitta still vid möten och ork för att komma till alla möten.
  • Att förklara tydligt rollen att vara assistent vid möten.
  • Att förstå och klargör hur det ska fungera vid möten angående tystnadsplikten.
  1. Att förhandla med partiet om omkostnader för assistents, annars kan man inte vara med.