Pusselbitar på plats
När jag har introduktion har jag alltid en erfaren assistent tillsammans med den som går introduktionen. Jag har en slags mall som jag följer för att se till att alla nödvändiga moment kommer med. Då vet jag att personen kan eller har sett de moment jag vill att de ska känna till när de börjar jobbet. Jag har en nedskriven arbetsbeskrivning som förklarar praktiska saker i hemmet, på jobbet och hur jag vill att assistansen ska fungera.
De får prova vissa hjälpmedel och andra moment på varandra. Jag börjar med en eftermiddag/kväll och sen morgon/dag. Då får de uppleva ett dygns händelser utan att behöva ta in allt på en gång. Jag hinner även vila mellan passen. Sen pratar vi om passen som varit och efter de två passen pratar vi om förlängning och hur vi vill att den ser ut. Efter ytterligare några pass pratar vi igen om hur det känns, hur vi tycker att det fungerar. Jag frågar alltid om de tycker att intervjun stämmer överens med jobbet de nu provat på. Om vad de tycker är mest utmanande och överraskande. Försöker stämma av och kolla om de behöver mer stöd i någon uppgift och poängterar att de alltid kan maila om de kommer på något mellan våra samtal.
Jag påminner och pratar också mycket om min känsla/upplevelse av situationen för att personen ska få en förståelse för hur jag tänker och känner i de olika situationerna. Det tror jag gör att vi snabbare kan hitta varandra och lättare hitta ett sätt att samarbeta på. Det kan tex vara att jag alltid vill vara över permobilen eller toalettstolen när jag är i liften. Så kort tid som möjligt där i mellan då det känns tryggare att falla ner i permobilen ifall något skulle hända med liften eller selen. Jag brukar också säga att jag klär på mig på detta sätt för det gör att det känns minst som att bli påklädd utan känns mer som det gjorde när jag själv kunde klä på mig. Sånna småsaker men som är väldigt viktiga för mig och min känsla av trygghet och bekvämlighet i situationen.