Johan förstår inte alls synpunkten, som han hör i olika sammanhang, att man ska akta sig för att bli vän med assistenten. ”Det kanske fungerar för en del, men för mig skulle det bara kännas onaturligt”, säger han. För Johan är det viktigt att ha socialt utbyte med sina assistenter och de pratar mycket, om vädret, politik, musik, film och även om deras inbördes relation. Han tycker det är viktigt att man kan diskutera när man umgås så många timmar i sträck.
Därför trivs han bäst med ”någorlunda jämnåriga” assistenter. Att de är ”jämlikar” uppfattar han som en förutsättning för ett bra samarbete och en ömsesidig respekt.
Johan vill dock inte ha en och samma assistent mer än fyra dagar i sträck. Han menar att risken annars är stor att man börjar irritera sig på varandra och värsta fall får ”slut på saker att prata om”. Han säger att han har haft assistenter som han inte haft socialt utbyte av och att han tycker att det är hemskt.
En poäng med de dubbla rollerna är att om man skiljs åt som assistent/assistansanvändare har man kvar varandra som vänner.
Jag förstår dig presis, Johan.
Jag försår inte heller det som många säger att man inte ska vara vän med assistenten. Ok, för mycket är det nog inte bra att vara men jag framhåller också att man måste ju ha saker att diskutera.