Susanne vill att relationen med assistenten ska vara en arbetsrelation. Så här beskriver hon den: ”Vi brukar ha en relation som om vi vore arbetskamrater. Vi pratar kanske om privata saker men liksom till en viss gräns. Ungefär; ’har du gått på någon bra film?’ och sånt. Inte några djuplodande grejer.”
Susanne försöker också undvika att få veta för mycket om sina assistenter, om vad de gör och inte gör. Hon berättar att hon har haft ganska många unga assistenter bland annat för att hon känner att hon kan ”distansera sig lättare”, och inte ”riskera” att bli vän. Susanne förklarar: ”Om jag vet jättemycket om någon så kan det lätt bli så att jag blir för snäll och kanske tar mer hänsyn till henne eller honom än vad jag tar till mig själv, att mina behov kan bli sekundära. Det kan bli en massa konstiga hänsynstaganden som inte blir bra. Och då tycker jag det är bra att ha en viss distans”.
