Ofta är det de sociala situationerna som är svåra. Annika funderar mycket på det och för henne är grundregeln att personer hon möter inte ska känna att de behöver anpassa sig till att hon har en personlig assistent vid sin sida. Att det är hennes och assistentens ansvar att mötet blir bra och att de kan anpassa sig efter situationen.
Annika säger hon ”kan känna sig beklämd” när hon möter människor, som inte har någon vana av personlig assistans, blir osäkra och viskar i hennes öra ”hur ska jag göra?”. Hon menar att de ska kunna känna sig bekväma när de träffar henne och aldrig behöva fundera på hur man gör. ”Vill de hälsa eller prata med min assistent är det upp till dem, och då får ju assistenten såklart svara, det är ju mycket trevligare”. Men initiativen måste komma från den eller de som Annika träffar eller umgås med, inte från hennes assistenter. Hon vill inte att de startar konversationen. Det är upp till hennes assistenter att förhålla sig till det, att det ingår i deras jobb.
Mötena måste anpassas till den/de hon möter. Om hon träffar sin bästa kompis och hon vill anförtro sig till Annika så måste hon få göra det till bara henne och inte till assistenten också, en annan främmande människa. ”Det har hon liksom inte bett om”. Det är annorlunda med till exempel hennes familj. De är ”superrutinerade”, lika vana som hon själv är vid hennes assistans, ”de har ju sett det från dag 1”. Hennes mamma, till exempel pratar, gärna med assistenterna.