För Annika är det viktigt att göra en distinktion mellan fysisk och mental integritet. ”Vissa grejer är jag och vissa grejer är skadan”, säger hon.
När Annika skadade sig var hon tjugofyra år och när hon kom hem från sjukhuset tjugofem. Det var en svår tid för henne och hon säger att hon var jättearg, ”bara protesterade” och hon tyckte att det var oerhört svårt att ta emot assistans med allt vad det innebar. ”Jag hade sådana vansinniga skam- och skuldkänslor, hela tiden”, säger hon och ”skämdes ihjäl” för hur hon såg ut, för vad hon gjorde, för att hon inte kunde bättre, för att hon inte ens kunde hålla sig. ”Jag mådde jättedåligt av att ’utsätta’ assistenterna för det”.
Annika lärde sig efterhand att göra skillnad på vad som var hon, personen Annika, och det som är hennes skada. ”Min kropp tillhör Landstinget”, säger hon, ”den är en arbetsuppgift”.
Så när Annika slår vakt om sin integritet gör hon det på ett mentalt plan. ”Jag kan inte skyla mig fysiskt men jag kan göra det mentalt”, säger hon. Hon säger att hon kan prata med sina assistenter om vad som helst men att hon aldrig skulle bli kompis med dem på Facebook. För henne är det viktigt att hitta ”små arenor” där hon kan vara sig själv, inte handikappade Annika eller föräldra-Annika. ”Som om jag hade varit vem som helst”.