För Annika handlar det väldigt mycket om hur hon ser på sig själv. Skadan, menar hon, får inte ta för stor plats av hennes identitet. ”Det är en del av min kropp som inte funkar, ja absolut, men det är ju å andra sidan väldigt mycket i mitt liv som är precis som för vem som helst”, säger hon.
Det kan låta enkelt men Annika säger att det förhållningssättet är både det svåraste och det viktigaste för henne.
Annika säger att hundra procent oberoende, som hon var innan hon skadade sig, kommer hon aldrig bli och att det ibland kan kännas omänskligt att ha assistans, att ha en annan människa att ta hänsyn till på det sättet. Därtill menar hon att den politiska utvecklingen, det ”alltmer hårdnande klimatet”, försämrat den personliga assistansen. Att det med ökade kontroller gjort livet med assistans än mer ofritt i jämförelse med personer som inte har assistans, ”det är inte något att hyckla om”, säger hon. Men hon menar att hon ändå fortfarande kan vara ”självbestämmande på det personliga planet”.
Annika tror de flesta som skulle komma in i hennes liv en dag ”skulle bli förvånade över hur ordinärt det är och inte alls så annorlunda någon annans, bara lite extra meck”.