För Annika har det blivit ”naturligt” att de olika assistenterna har fått lite olika roller för henne. Dels beror det på att de jobbat olika lång tid för henne men mest beror det på deras olika personligheter.
På frågan om hur Annika ser på sina assistenter säger hon att det är olika men att hon inte kan se dem som sina armar och ben – ”fast det kanske är så egentligen” som hon säger. Hon tycker att de är för mycket människor för att den metaforen ska stämma.
Samtidigt säger hon att hon ”känner mer vänskap för vissa”. En av assistenterna, till exempel, har jobbat i många år och har blivit som en nära vän. Men så skulle hon inte vilja ha det med alla. ”Det skulle bli jättejobbigt. Då skulle jag aldrig kunna sitta och läsa i min bok en hel söndag.” Dessutom säger hon att hon skulle riskera att försumma alla hennes ”riktiga” vänner.
Annika, som strävar mycket efter att det ska vara rättvist mellan hennes assistenter, tycker att det kan vara lite problematiskt att en assistent fått en så särskild roll för henne. Det blir gärna så att hon får göra lite mer än de andra. ”Hon får sällan gå hem några minuter tidigare som de andra”, säger Annika, ”men det är något vi pratar om och hon tycker inte att det gör någonting”.