Pernilla har en son som bott hemma hela sin uppväxt. När han föddes hade redan Pernilla sin muskelsjukdom så han har vuxit upp i ett hem ”med assistenter runt omkring sig och har inte tyckt att det är konstigt”.
Pernilla säger att det gått bra, ”det har varit tufft för honom men jag har varit ärlig och sagt att så här är det, han har varit med till läkarna och alltid ställt upp för mig och jag för honom. Det har aldrig varit något problem”.
Ibland har han velat ha lite distans till mamman och assistenterna, ”tyckt att det varit skönt att ha avstånd. Inget konstigt med det.”
Nu är han 21 år och hoppar då och då in som assistent.