Pernilla har ingen manual – inget nedskrivet för hur hennes assistenter ska jobba. Hon vill istället att de ”involveras” i hennes liv och sin funktionsnedsättning.
Pernilla säger att hon är öppen gentemot sina assistenter och vill att de ska få en förståelse för hur hon vill ha det: ”jag involverar mina assistenter i den här funktionsnedsättnings-bilden så de vet vad ska göra i olika situationer”, säger hon.
När det gäller hennes muskelsjukdom, som gör att hon stundtals mår riktigt dåligt, gäller det att teoretiskt förbereda oerfarna assistenter på situationer som kan uppstå. Så här beskriver Pernilla det: ”Jag kan ha ont och kanske inte orkar, kanske är trött och helt slut, och då är det viktigt att mina assistenter vet vad de ska göra och vad de ska säga till exempel till en läkare. Det brukar räcka med att jag beskriver det en gång för de nya assistenterna så brukar det fastna. Och när de varit med om de situationerna en eller två gånger förstår de mig och min muskelsjukdom.”