Annika tycker det är jobbigt när bra assistenter slutar och själv har hon haft ”turen” att ha många assistenter som jobbat länge med henne. Hon tror att det beror på att hon utgår från tanken: ”behandla andra så som du själv vill bli behandlad”.
Annika känner sig inte alls komfortabel med resonemanget att en assistent ”jobbat så länge så att det är dags att gå vidare”. Målet för henne är att ha kvar sina assistenter så länge som möjligt. ”Jag tycker att det är jobbigt att ha nya människor i mitt liv. Att man har jobbat för länge och därför måste byta, nej det tycker jag är konstigt.”
Och Annika säger att hon har haft tur. Den assistent som varit längst hos henne har jobbat i tretton år och den som jobbat kortast i sex år. Även vikarierna har stannat länge. Men hon tror att orsaken till det också beror på hur hon är som person, att hon är lätt att ha att göra med, ”glad, positiv, kör med öppen kommunikation och raka rör – mina assistenter och jag ger och tar, vi lagar en god middag en lördagkväll, har trevligt tillsammans, veckor går och vips så har de blivit till år”.
Det här är inget hon tar upp i anställningsintervjun men hennes assistenter vet ”naturligtvis” att hon uppskattar att de arbetat länge hos henne.
Hon känner ingen oro att någon assistent inte skulle ”våga” sluta eller få skuldkänslor om de gör det. ”Vi är vuxna människor”, säger hon.