Jag trodde att Ingrid och jag skulle vara kompisar. Det var min bild av ett assistansjobb. Att man var där för att hjälpa men att man också skulle ha en relation till varandra. Så jag kom ju in där, jätteglad i hågen och med värsta utstrålning och tänkte att det här jobbet ska jag ha. Medan hon: ”öhh, nej tack. Jag behöver inga kompisar”. Så jag tyckte det var jäkligt spännande. Det blev ju att man verkligen fick spärra upp öronen för hur hon ville ha det.
