Anna berättar i ett tidigt skede för sina assistenter, gärna redan under anställningsintervjun, att det är viktigt för henne att inte prata så mycket. Att berätta och prata om det tidigt är viktigt för att se och höra hur personen reagerar på det. Kanske har den en föreställning om att vi ska ”umgås” vilket inte fungerar för mig, säger Anna. Hon vill inte att hennes assistans tar fokus från hennes övriga liv.
Anna säger att hon inte väljer assistenter utifrån vilka som verkar trevligast att umgås/göra saker med, hon väljer de som hon tror är mest intresserade av att ge bra service på ett professionellt sätt.
En stor anledning till att hon väljer att inte prata så mycket är just att hon inte vill bli privat med sina assistenter. Anna tror att ju mer man pratar med en person (inte bara assistenter) desto mer lär man känna personen och ju närmare kommer man varandra. Hon undviker att prata om det mer personliga och privata så mycket som möjligt. Det gäller för båda håll, Annas personliga/privata får ju hennes assistenter veta mycket om oavsett. När de pratar är det mest om jobbet; med vad och hur hon vill ha sin assistans och kanske lite vardagliga saker.
Ytterligare anledningar är att, i många situationer, finns inte utrymme för att prata med sin assistent; Anna kanske pratar med någon annan samtidigt som hon får assistans eller hon kanske bara vill sitta tyst i sina egna tankar.