Om Annika M

Annika är medlem i ett kooperativ och bor i en tvåplansvilla tillsammans med ett av sina två tonårsbarn. Hon arbetar deltid och har cirka 20 timmar assistans/dag. 1996 skadade hon sig och hon har en C-5 ryggmärgsskada.

Fördelar med ett assistentrum

Assistentrum

Assistentrum

Annika har ett assistansrum åt sina assistenter. Hon tycker det är bekvämt både för henne själv och för assistenterna.

I assistentrummet kan assistenterna vara då det inte finns några fysiska arbetsuppgifter att göra. Annika tycker det är skönt.  ”Jag behöver ju inte någon som tittar på mig när jag läser en bok”, säger hon.

Hon ser också att assistenterna tycker det är skönt, att de föredrar att gå dit när de inte har något att göra. ”De är mer bekväma i rummet och kan vara där utan att känna sig lata. Jag brukar säga det till mina nya assistenter: ’känn dig inte lat, det är tänkt att vara så’”.

Inte assistenternas ansvar att något glöms

Ansvar

Ansvar

När Annika till exempel reser någonstans så är hon själv med och packar och har koll på att allt kommer med. Hon tycker inte att assistenterna ska bära ansvaret om något glömts.

Annika vill inte att hennes assistenter sköter hennes angelägenheter och samtligt ska bära ansvaret om något blir fel. Hon vill själv vara med och anser att det är hon som bär ansvaret. ”Om jag till exempel ska resa någonstans är jag med och packar och kan inte bara sitta och låta de göra det åt mig, säger hon, ”om jag skulle glömma att ta medicin så är det i så fall mitt eget fel och inte assistentens. Då får jag skylla mig själv, jag är en vuxen människa.”

Motsatsen skulle i så fall vara att skriva en packlista och låta assistenterna packa medan hon själv sover, men så vill inte Annika ha det: ”man ska inte utnyttja assistenten så att man själv ska slippa ta ansvar”, säger hon.

Naturlig relation till assistenterna

Relationer

Annika säger att hon vill ha en ”naturlig relation” till sina assistenter. Hon ser assistenternas personligheter och olika egenskaper som viktiga även i deras yrkesutövning.

För Annika känns det viktigt att få, vad hon kallar, naturliga relationer, till sina assistenter. Hon vill också att hennes assistenter ska vara ”sig själva” när de jobbar med henne. Tanken att de tvärtom ska vara ”osynliga”, och bara vara hos henne i egenskap av ”armar och ben” tycker hon är märklig och att den typen av relation är ”konstgjord”.

Även i tipsen Anpassar sig automatiskt och Olika assistenter olika roller beskriver hon en del av det tankesättet.

Anpassar sig ”automatiskt”

Annikas assistenter är väldigt olika vad gäller sätt och ålder. Hon säger att hon omedvetet anpassar sig, och hon trivs med det.

Hon pratar till exempel olika mycket med de olika assistenterna. ”Om någon kommer in i ens hem och är glad och pratsam, ja då blir man ju likadan. Jag har jättelätt att falla in i hur folk är runtikring. Kommer någon in och bara säger hej och sedan går in och sätter sig, har jag svårt att vara glättig och trevlig och lättsam. Det är ingenting jag tänker på själv, utan det blir bara så automatiskt.”

Annika säger att hon trivs med det och tänker att det kan vara en orsak till att assistenterna också trivs hos henne och att de stannar länge.

Bra med egna initiativ

Annika uppskattar att assistenterna tar egna initiativ men hon tycker inte det är något hon kan kräva utan ser det mer som en bonus.

Annika säger att hon är nöjd med alla sina assistenter men att en av dem är bättre än de andra att ta egna initiativ. Annika tycker inte att hon kan kräva att de ska ta egna initiativ men hon säger att hon föredrar det framför motsatsen: ”att de kanske går och plockar och tar bort ogräs från rabatten utan att jag behöver säga ’där står det en maskros.’ Det är såklart superskönt”. Men att kräva det eller be om det skulle kännas som ett klagomål, ”lite kränkande på något vis”.

Annika har inget nedskrivet om hur eller hur mycket som till exempel ska städas och hon uppfattar den mer ambitiöse assistentens initiativkraft som ”bonus”, att hon gör lite mer än vad Annika själv kan begära säger hon. ”Men de andra assisterna gör precis det de ska, det är ingenting jag kan klaga på”.

På frågan om det inte finns någon begränsning för hur mycket en assistent kan pyssla på egen hand svarar hon: ”Nej. Men ja, i så fall när det uppenbarligen inte behövs”.

Anpassa assistansen till barnen

När Annika ser tillbaka på hur det har gått att ha barn och personlig assistans så tycker hon att det generellt har gått väldigt bra. Men det gäller att anpassa assistansen så att den passar barnens behov.

När man har barn och personlig assistans gäller det att vara uppmärksam på barnens förändrade behov i takt med att de växer. Ett exempel som Annika beskriver är att det var naturligt att assistenterna var ”en del av familjen” när barnen var små och att barnen var vana vid deras närvaro men att de som tonåringar ibland helst ”valde bort” assistenterna. Annika berättar om sin dotter som kommit upp i tonåren: ”hon tyckte att det var jättejobbigt att komma hem och berätta något från skolan när assistenterna satt med. Så vi bestämde att assistenterna skulle vara inne på assistentrummet vid den tiden.”

Assistenter på jobbet

När Annika är på sitt jobb förväntar hon sig en sorts ”naturlig balans” från assistenterna.

När Annika är på sin arbetsplats vill hon å ena sidan inte att assistenterna ska ta för mycket social plats men å andra sidan ser hon gärna att ”de är med och pratar och att de inte bara sitter knäpp tysta och tittar i golvet, det skulle bara kännas ännu mer onormalt”.

Om det är fika så sitter de med vid bordet. ”Det skulle kännas konstigt om de satt någon annanstans, nästan lite nedvärderande”, säger Annika.

Arbetsuppgifterna för hennes assistenter är mest praktiska, ”att ta ner någon pärm, kopiera ett papper, sätta på och ta av jackan eller hälla upp kaffe på fikarasten. ”Oftast behöver jag inte så mycket hjälp eftersom att jag sitter mycket vid datorn.”

Olika assistenter olika roller

För Annika har det blivit ”naturligt” att de olika assistenterna har fått lite olika roller för henne. Dels beror det på att de jobbat olika lång tid för henne men mest beror det på deras olika personligheter.

På frågan om hur Annika ser på sina assistenter säger hon att det är olika men att hon inte kan se dem som sina armar och ben – ”fast det kanske är så egentligen” som hon säger. Hon tycker att de är för mycket människor för att den metaforen ska stämma.

Samtidigt säger hon att hon ”känner mer vänskap för vissa”. En av assistenterna, till exempel, har jobbat i många år och har blivit som en nära vän. Men så skulle hon inte vilja ha det med alla. ”Det skulle bli jättejobbigt. Då skulle jag aldrig kunna sitta och läsa i min bok en hel söndag.” Dessutom säger hon att hon skulle riskera att försumma alla hennes ”riktiga” vänner.

Annika, som strävar mycket efter att det ska vara rättvist mellan hennes assistenter, tycker att det kan vara lite problematiskt att en assistent fått en så särskild roll för henne. Det blir gärna så att hon får göra lite mer än de andra. ”Hon får sällan gå hem några minuter tidigare som de andra”, säger Annika, ”men det är något vi pratar om och hon tycker inte att det gör någonting”.

Att arbetsleda eller inte

Hur Annika leder sin assistans, om hon till exempel är närvarande eller inte, beror dels på om det är nya eller vana assistenter, dels på situationen.

När Annika har nya assistenter tycker hon det är självklart att vara närvarande hela tiden. Men det ändras allt eftersom assistenten börjar bli van. Men vid matlagningen är Annika alltid med. Motsatsen, att låta assistenten ensam laga maten, tycker Annika skulle kännas som hon utnyttjade assistenten: ”jag skulle aldrig bara kunna sitta och vänta på att maten ska bli klar, jag är med och kryddar och smakar av och så”.

Egentligen skulle Annika vilja vara med på alla moment men om assistenten städar så känner hon sig obekväm med att ”följa med och bara sitta och peka på vad hen missar. Då skulle det bara kännas som om jag tror att hen inte kan städa. Jag tar för givet att assistenterna kan ta ansvar för det själva.”

 

Dygnspassen går fort

Hos Annika jobbar assistenterna hela dygnspass, med byte 15.30 varje dag. Det skulle kunna vara påfrestande för bägge parter men det fungerar bra säger hon.

Hon jämför med att vara sambos. Det kan vara så att hon och assistenten befinner sig i helt skilda delar av huset, att Annika till exempel ser på TV och assistenten inte har lust att också göra det. ”Då sitter hon kanske på nedervåningen och läser. Det kan gå flera timmar utan att vi säger något till varandra.”

Många nya, berättar Annika, tycker att det verkar som långa och jobbiga pass: ”herre gud, ska jag vara här ända till halv fyra i morgon”. Men de flesta av hennes assistenter tycker det går fort. ”Man lagar mat och fixar och grejar, sen ska jag sova, nästa dag jobbar jag, det blir lunch och sen är klockan halv fyra igen. Så dom flesta, eller alla, har sagt att det går ju jättefort.”