Två barn som leker i kartonger
När Hannas son föddes blev det helt naturligt att ha ett helt annat förhållningssätt. De assistenterna var inte så injobbade hos Hanna. ”Jag hade aldrig problem med anknytning till mina barn. Assistenterna lyfte på det sättet som jag ville och sonen fick och har ingen relation till assistenterna. Eller en viss relation fick dom det är som att assistenterna är lite som en arbetskamrat till mig. Med äldsta dottern är det samma sak. Förutom den assistenten som var med från när hon var liten eftersom jag var nära henne blev dottern också automatiskt nära henne, hon jobbade ungefär i 9 år hos mig”.
Hanna pratar och frågar mycket kring assistansen med barnen. Hon frågar hur dom vill ha det, och hur dom upplever olika situationer och deras åsikt om assistenterna är jätteviktig för henne. Hanna berättar att hennes barn är kloka och hennes sons inställning är att ”mamma det är inte så lätt att göra allt rätt precis så som du vill ha det, du kan ju inte vara sur på det”. Han tar det även lugnt om någon slutar, säger: ”Mamma, du har ju många kvar”. Hanna berättar vidare ”sonen bryr sig inte om assistansen men däremot kan han tycka det är jobbigt om hans lärare i skolan säger till barnen att inte trycka på dörröppnaren för att det är till för sådana som hans mamma. Jag säger då att han kan säga att det är till för dom som inte kan öppna dörren själv så att han inte känner sig utpekad. Han är jätteirriterad på när folk frågar om mig. Han tycker jag är en helt vanlig mamma bara att jag sitter i rullstol. Han tycker det är bra att jag har en rullstol för då kan han köra med den fast han inte får. Han är jätteduktig på att köra den och det är liksom hans bus”.